fredag 13 maj 2016

Vi föräldrar pratar inte om

vår sorg över att våra barn inte får den skolgång de har rätt till. Vi är förbannade, ledsna, trötta, uppgivna, jag kan fortsätta att skriva hur många känsloord som helst men just sorgen över de svårigheter som våra barn har, sannolikt i arv från oss själva, det nämner vi aldrig.

Det är säkert så att vi har inte tid att sörja, vi har fullt upp att försöka få ihop livet med alla de extrakrav om möten i skolan, på barnhabiliteringen eller BUP som barnens diagnoser innebär. Barn med diagnoser behöver ju ett mer lyhört föräldraskap så att man anpassar kravnivån utifrån dagsformen.

Hos vem kan vi lägga sorgen? Vi skulle säkert behöva egna vårdkontakter men den tiden tar vi oss inte för det skulle bli ytterligare en sten på bördan.

Vi vet ju också att våra barn behöver ett utökat stöd längre än vad neurotypiska barn behöver, så vi sätter våra egna liv och intressen på paus ytterligare några år i hopp om att våra barn ska bli självständiga, hitta jobb och boende som de trivs med, ha livet i balans så att de kan ha både arbetsliv och en bra fritid.

När allt detta har ramlat på plats då kommer vi få tid över att bearbeta den sorg som vi bär inom oss, ibland är den tydlig, ibland är den suddig, bra dagar känns den inte alls men den finns med oss hela tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar