Äntligen lov

Innan har jag aldrig tänkt så, men just nu när Miss W stökar på sitt vis och Miss C blir sjuk titt som tätt så känns det som om vardagssituationen är övermäktig.

Miss W har haft prao den sista veckan innan lovet och det har fungerat bra, hon har varit nöjd och belåten med det hon har fått göra och fått uppleva. Arbetsgivaren var nöjd med henne och om hon behövde praoplats i framtiden så var det bara att hojta till. Det känns skönt för oss föräldrar att den praoplats hon valde passade henne bra och att hon därmed orkade delta, reflektera över det hon var med om och kunde diskutera olika saker med sin arbetsgivare.

Nu hoppas vi bara på att hon ska göra en koppling mellan att gå i skolan och sitt framtida yrkesliv så att hon går iväg utan stök på morgonen.

Miss C vill så mycket men kroppen orkar inte lika mycket. Hänga med kompisar är viktigt men vi märker att orken inte riktigt räcker för både skola och mycket kompishäng, frågan är hur vi ska knäcka den nöten. För Miss C mår inte bra om hon inte får vara med kompisar samtidigt så måste vi ju på något sätt värna en fungerande skolgång.

Mitt i detta står vi föräldrar, vi försöker ständigt finna lösningar när något kärvar men vi börjar bli rejält trötta och slitna, det är så mycket som ska fungera och fixas. Vi närmar oss en jul som innebär julshopping = ingen av oss känner väl varken lust eller ork att ta tag i det. Shoppa allt på nätet?

Jag samlar kraft inför kommande vecka

Vi har en tuff vecka framför oss med Miss W, favoritläraren är borta för att vidareutbilda sig. Det brukar betyda att det är stökigt att komma till skolan.

Om jag jämför med tidigare perioder när det varit svårt att få Miss W till skolan så är skillnaden att nu gör hon saker på sin fritid. Hon spelar handboll, träffar kompisar och går på hundkurs, främst handbollen gör att hon mår så mycket bättre. Men kan det vara så att det som gör att hon mår så mycket bättre också gör att hon blir mentalt trött?

Just mentalt trött var hennes eget uttryck, och det syns på henne att hon är sliten, alltså får vi väl backa lite med närvaron i skolan och försöka göra mer skolarbete hemma.

Vi försöker lära henne att balansera livet så att hon orkar med skolan men ändå har någon form av aktiviteter, problemet där är väl att vi inte kan krypa in i henne och känna av hur mycket ork hon har för saker och ting.

Miss W:s skolgång går knackigt

Frågan är om hon vet varför det är så jobbigt att komma iväg till skolan.


Hon skyller på några saker som är yttre faktorer men de borde inte spela så stor roll som hon tillskriver dem.


Oavsett orsak så suger hon musten ur oss föräldrar, vi lirkar, kommenderar, höjer rösten, försöker vara lågaffektiva, vi börjar få slut på idéer som skulle kunna lösa upp knuten igen.


Vi kan ju inte bara strunta i att hon inte vill gå till skolan och låta henne ligga hemma, ännu så länge så har inte kommunen gjort någon som helst ansatser att de ska utreda oss som föräldrar och bestämma om det är lämpligt att bo med oss men den dagen kommer kanske när de bestämmer sig för att göra det. Vad  händer då?


Jag skulle vilja hitta hennes drivkraft att komma vidare men den gömmer hon noggrant så att man inte ska hitta den.

Den här helgen har varit en slappehelg

Barnen är förkylda, Miss C för tredje gången denna terminen!. Maken kör med sina huskurer så han har nog inte blivit riktigt lika förkyld som barnen.

Själv har jag också en snäll släng av förkylningen och jag har kört med Berocca och C-vitaminer för att slippa få hostan som Miss C har.

Vi vilar också ut oss efter ett födelsedagsfirande som skapade oro hos Miss W, det var stök hela veckan före den stora dagen.

Miss W har dessutom återupptagit sitt gamla fritidsintresse handboll och är mycket gladare än hon varit de sista 2 åren. Hon har fått kompisar i laget och det känns bra, dessutom är en av de nya kompisarna en tjej som är några år äldre och på ytan verkar hon må bra och ha ett bra liv trots sin diagnos. Kanske kan det ge Miss W lite input så hon ser att det går bra att leva med en diagnos, man får ett bra och innehållsrikt liv.

Miss C hon gaggar om sitt hängande med kompisar, nu när hon inte får träna så blir det tjat även dagar då hon normalt inte får hänga med sina kompisar. Att behöva vara hemma utan kompisar en hel dag är lika med en världskatastrof.

När det ändå funkar hyfsat friktionsfritt så undrar man vad nästa krasch innebär.