Mamma hör inte och ser inte

och hon har sällan koll på läget. Ja så kan man sammanfatta Miss W:s uppfattning om sin mamma.


Men idag hade jag koll på läget, påpekade att ni ska vara iväg hos frissan kl 09.30 så klä på er och gör er färdiga. Som vanligt så var det något på datorn som var viktigare så när jag körde till jobbet hade ingen av dem försökt klä på sig.


Fram emot eftermiddagen så ringer jag och kollar med maken om det inte var så att de skulle vara  hos frissan kl 09.30, jodå visst hade jag rätt men dottern hade inte trott på mig så ingen var klar när maken kom tillbaka efter hundrundan.


Alla blev därför inte klippta på den utsatta tiden då de kom 30 min för sent.


Slutsatsen är att mamma hör, och hon ser och framförallt så har hon koll på läget ibland i alla fall.

Väcka hela huset

Ja inte vill miss W gå och lägga sig och då får inte mamma heller gå och lägga sig. Men mamma hade bestämt sig för att det skulle hon visst, hon hade arbetsdag dagen efter och skulle inte orka med den om hon skulle sitta uppe tills miss W tyckte hon var trött nog för att gå och sova. De små bokstäverna är som bortblåsta i en sådan här situation, det kvittar vad klockan är och det har inte heller någon betydelse att någon ska stiga upp tidigt dagen därpå.

Miss W har fått som hon vill i en medicinfråga och det har fått konsekvenser, men det vill  hon inte riktigt inse. Nåja det får fortgå ett tag till sedan får professionen prata för henne att hon kan inte fortsätta så här. Jag har lirkat, kompromissat och kämpat sida vid sida med henne länge nu, vill hon inte lyssna på mig får någon annan försöka förklara för henne.

Tills dess får vi fortsätta med att någon måste vara vaken längre en den tänkt sig.

Nog för att rutiner är bra

men även vi föräldrar gillar att det är lov.

Man behöver inte tjata om läxläsning.

Man behöver inte tjata om att det är sängdags.

Man behöver inte packa gympaväskan och sedan kolla om den kom med.

Det finns mängder med saker som man inte behöver göra, man kan istället koncentrera sig på att göra roliga saker som fyller barnen med energi.

Några snökorn finns kvar på tomten och kanske kan de locka till någon form av aktivitet de närmaste dagarna.

Att inte bränna ut sig,

som förälder till ett hemmasittande barn med NPF-diagnos är det hur enkelt som helst att bli utmattad av alla krav som ställs ovanpå det faktum att man försöker vara en god förälder som hjälper sitt barn när det har svårigheter.


Frågan är om vi som föräldrar ställer för höga krav på oss själva och vår relation när det är kaos runt våra barn.


Jag och maken är inte ett under av duktighet när det gäller att vårda vår relation men vi har nog funnit oss i att just nu är det så här och då får vi glädjas åt de små sakerna. Dela på lite god färskpressad juice framför TV:n på kvällen, spela lite spel med barnen. Titta på film ihop. Njuta av tystnaden när vi gör ärenden ihop, föra en konversation utan att bli avbruten på vägen till och från ärendena som vi måste göra.


Det är ju ständigt tusen och en saker som ska fixas när bägge barnen har diagnoser och myndighetskontakter i olika former, ibland har man ju lust att kräkas på alla intyg som ska fixas. Ibland önskar jag att det fanns en myndighet som hade intygen lagrade så att den som behöver ett intyg för att bevilja någon form av resurs bara kan hämta det hos myndigheten, tänk så mycket tid vårdinrättningarna hade sparat när de inte måste skriva ut mängder med intyg av olika slag och så mycket lättare det skulle vara för alla som behöver ett intyg för att styrka funktionshindret.

Två nationella prov

senare, kommer dottern in och smäller med dörrarna. När vi frågar vad som står på så säger hon att hon är trött och hungrig. Men du har väl ätit lunch i skolan? Korkad fråga egentligen, hon gillar inte skolmaten.

Miss W har fått en ny lärare i matte, fysik, biologi och kemi, sin vana trogen så gillar hon inte den nya läraren. Man kan väl säga att tillvänjningen är lång.

Gå ner och kolla om det finns något i frysen som passar till lunch då, man kan väl säga att vi visste utfallet av detta i samma stund som vi sa något. Nä, det fanns inte något i frysen.

Till slut blev det nog fil och flingor, huvudsaken är att hon äter något så att hon går ner i varv och är talbar igen.

Att vara ute i god tid

Hur lär man sitt barn det när man inte själv har rätt på tidtabellen? Miss W tycker inte om att komma i sista sekunden, men har begåvats med en mamma som är tidsoptimist.

Miss W och jag har ett projekt ihop, julkorten - dessa har vi gjort varje höst men ändå har vi alltid varit ute i sista sekunden. Detta försöker jag nu ändra på, jag har köpt på mig en massa material efter jul och nyår.

När Miss C tvunget ska ha kompisar hemma och Miss W inte orkar det egentligen då tar vi en stund i hobbyrummet. Fram åker alla sakerna för att göra julkort och så blir det Spotify och lite kreativitet tillsammans.

Denna gången testade jag en sak med vattenlösligt mellanlägg, man syr på mellanlägget och sedan tvättar man det, kvar finns t ex en dekoration till julgranen, någon väska eller vad det kan vara.

Bägge njuter av stillheten och musiken, hela familjen är nöjd, Miss W har fått lugn och ro, Miss C har fått ha kompisar hemma, Mr G har sluppit konflikter och jag har sluppit medla. Kan ju  inte bli bättre!

Extra lediga dagar

Nu i slutet av veckan så har Miss W och hennes klasskompisar fått 1 ½ dag extra ledigt. För Miss W är det nog välgörande.


Hon har varit trött och sliten i veckan, trots att vi egentligen inte gjort mer än umgås med varandra på kvällarna.


Igår träffade hon en 13 veckors valp och var helt salig, det är helt klart att djur är hennes grej. Kanske behöver vi arrangera mycket sådant här som valpträffar, träffa kattungar och annat som ger henne energi, men hur gör man det utan att hon förstår att vi har en plan?


Kommer fortfarande ihåg när vi var på Hallongården och hon fick se deras kattungar hur glad hon var och den enda smolken i glädjebägaren var att hon inte fick klappa dem.

Gymnasieval?

Nu är det snart dags att göra gymnasievalet för Miss W. Hur väljer man till gymnasiet om man är totalt ointresserad av vad som finns att välja på och har den tråkiga uppfattningen att det finns inga jobb som jag vill ha?


Vi har tidigare gått igenom alla linjer som finns att välja, jag har berättat vad man kan få för jobb efter respektive linje och om man behöver läsa mer efter gymnasieskolan.


Det svåra är ju att hitta en linje som skulle kunna passa med tanke på funktionshindret och oviljan att gå i skolan. Någon form av praktisk linje är ju alternativet då, men om man då inte är speciellt praktisk av sig blir det problem med en gång.


Nästa problem som uppstår är ju hur löser vi det med extrahjälp till Miss W, vad för stöd behöver hon för att klara av att genomföra en utbildning? Vilken instans hos kommunen har ansvar för dessa insatser?


Sist men inte minst, vill hon gå på gymnasiet? Vill hon gå den utbildningen som vi har tittat på och som vi tror passar bäst? Klarar hon av att bo på internat?


Till hösten har vi fått svaren på om hon kommer att gå på gymnasiet, vilken utbildning det blev i så fall och vilka insatser som krävs för att det ska fungera. Men tålamod är inte vår familjs bästa dygd.