fredag 23 september 2016

Min hjärna har slagsida

Det funkar allt bättre med skolgången för barnen, visst är det gnissel vissa morgnar när Miss W ska iväg till skolan men inte värre än att vi får iväg henne, ännu så länge i varje fall.

Fram emot kväll blir det gnissel på Miss C om hon inte är på läxhumör, det som är så trist i sammanhanget är att mentorn är mycket duktig på att lägga ut läxorna på webben så att man kan kolla där varje gång det är dags att läsa läxan. Just nu har vi ett läsblock, 15 min läsläxa varje dag, detta är Miss C van vid och hon har själv fått välja boken hon ska läsa i så ännu så länge funkar det.

Vi har fått styra upp vilka dagar man får hänga med kompisar, har man aktiviteter på kvällen så måste man läsa läxan på eftermiddagen och då finns det inte tid över för kompisarna. Just denna regel är det mest gnissel kring och man blir lika trött varje gång man måste diskutera detta.

Min hjärna har varit överbelastad länge och jag har kämpat för att inte få slagsida. Nu hoppas jag på att det blir lite lugnare ett tag, det är nämligen inga inplanerade möten i skolan, på barnhabiliteringen eller på BUP. Vi ska helt enkelt klara oss själva om det går.

onsdag 14 september 2016

Jag har tänkt på en sak,

en viktig sak för oss föräldrar till barn med NPF-diagnoser.

Tanken dök upp när jag såg en annons på FB, det var Barncancerfonden som ägde annonsen. Det fanns en massa berättelser om olika barn och om en hel del forskning.

Hjärnfonden är ju "vår fond", varför finns det inte en Barnhjärnfond? Man kan ju inte ge samma typ av mediciner till ett barn som till en vuxen. En Barnhjärnfond skulle kunna samla in pengar och stötta olika projekt som leder till förbättringar för barnen med NPF-diagnoser. Kanske skulle någon lärare vilja forska på hur läsutvecklingen blir för ett barn som har hjälp av en pedagoghund och kunna få forskningsanslag för detta. Någon annan kanske skulle vilja studera om närvaron i skolan blir högre hos barn med diagnoser om man har en pedagoghund till sin hjälp och behöver en kontrollgrupp på en annan skola och därmed få hjälp att hitta den skolan.

Man gör ju en stor studie på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala om hur vårdhunden Livia påverkar barns läkande i samband med sjukdom, man pratar om både själslig och kroppslig läkning.

Det finns ju redan idag exempel man kan använda som argument för att man ska använda tränade hundar att hjälpa barn vidare i sin utveckling. Ett exempel är ju Albin som fick hjälp av Essie, en liten kompishund och hennes förare Charlotta Stading.

Pusselbitens skola i Dalby (Skåne) har hjälp av en habiliteringshund för att hjälpa sina elever att nå så långt de bara kan i sin utveckling.

På något sätt är ju barn- och ungdomstiden den tid då vi ska hjälpa våra barn förbi de största hindren och vi ska helst undvika att de blir hemmasittare. Kanske kan den djurassisterade pedagogiken även hjälpa våra barn med det sociala samspelet, som hundförare är man ju inte i fokus hela tiden och då märks ju inte heller de svårigheter man brottas med heller så tydligt.

När jag tänker en Barnhjärnfond så tänker jag inte bara på ovanstående, det finns så mycket en Barnhjärnfond skulle kunna göra. En sammanhållande länk med information, korrekt information, om diagnoser och vad de innebär. Fonden skulle också kunna bidra med information om hur samhällssystemet fungerar när det gäller bidragsbiten. En Barnhjärnfond skulle kunna uppmuntra och finansiera forskning som ger bättre metoder att hjälpa våra barn, i detta fallet tänker jag på både mediciner anpassade för barn, behandlingsmetoder för barn. Men mest av allt synliggöra de ansträngningar som görs för att komma vidare i gåtan varför 10 - 15 % av befolkningen har en annan funktionsförmåga än resten av befolkningen. Kanske skulle de kunna bidra med kunskap om hur man utjämnar skillnaderna över tid, inte bara här och nu.

måndag 12 september 2016

När man inte får de anpassningar som lagen ger rätt till

Vad gör man då?

Det där är en svår bit, man vill ju faktiskt ha ett bra arbetsklimat med skolans personal. Kanske man kan börja hos elevhälsan i kommunen, det finns någon som inte är knuten till skolan barnet går på, rent organisatoriskt alltså. De har till uppgift att värna elevhälsan, se till att elevernas miljö är sådan att de kan vara i skolan och uppfylla sin skolplikt. Rimligen bör där även finnas en fördjupad kunskap som respektive skola kan dra nytta av.

Om detta ändå inte hjälper då? Barnhabiliteringen har specialpedagoger som kan hjälpa till att handleda lärare i hur man bör anpassa för berörd elev.

Det finns något som heter skolpedagogiska myndigheten som har till uppgift att se till att alla kan fullgöra skolgången så bra det bara går. De har kurser och nätverksträffar. Jag är ganska övertygad om att man som privatperson kan ringa dit och ställa frågor om anpassningar med mera.

Det finns en uppsjö med FB-grupper där man diskuterar olika spörsmål kring funktionshinder och lärande, känner man till någon själv kan man ju tipsa skolan om gruppen och säga att jag uppfattar gruppen som seriös och har kloka tankar kring hur man anpassar/bemöter.

Inom Utbildningsradion brukar det finnas gott om kurser för pedagoger, de har rena Tv-program och en del radioprogram. När det gäller autism så visade de en serie som heter Livet med autism som vi har haft mycket nytta av.

Ibland handlar det bara om att tänka nytt, våga prova att jobba på ett annat sätt. Hur man framför detta på bästa sätt utan att skolan känner sig kränkt är inte lätt att veta.

Senast igår träffade jag en mamma till en killa med ADHD som inte visste hur hon skulle få skolgången att fungera för sonen, de bor i grannkommunen där det faktiskt finns en del privata skolor, resursgrupper och ett stort underlag av elever så man skulle ju kunna tänka sig att det fanns både kunnande och resurser men tydligen inte.

lördag 10 september 2016

Sakta men säkert fortsätter vi

på den inslagna vägen när det gäller Miss C:s läxor.

Hon är inte överförtjust men när läxan är uppdelad i småportioner så behöver vi inte tjata så mycket om läxläsningen som vi skulle behöva göra annars. För oss vuxna innebär det ju läxläsning varje dag istället för bara två gånger i veckan, frågan är vilket som egentligen är bäst.

Det jag funderar mest på i detta fallet är om jag som förälder kan be skolan om övningsmaterial på det som finns i läxa i till exempel engelska. Just nu tillverkar jag ju själv det träningsmaterial som behövs. Till slut kommer ju mina egna idéer om träningsmaterial ta slut och om då inte skolan beredd på att de måste hjälpa till kanske vi får bekymmer, dessutom är jag inte pedagog och ännu mindre specialpedagog.

Ett par saker ska skolan få ställa upp med, skrivböcker som inte har så täta rader, har redan insett att ett vanligt kollegieblock inte fungerar så bra. En till svenskan och de uppgifter som man har till läsläxan och en bok till engelskan och främst glosorna då.

tisdag 6 september 2016

Nu har det varit tyst ett tag

Men det beror inte på att allt fungerar som smort. Jag har fått lägga mycket energi på att försöka hitta lösningar för Miss C som börjat fjärde klass och därmed har fler läxor.

Det har varit mycket gråt och tandgnisslan från henne. Livet är orättvist, jag har det värst i hela världen är några av kommentarerna som kommit.

Nåja, mentorn är finemang och vi pratas vid via mail någon gång per vecka för att stämma av hur det gått och hennes sista mail gav vid handen att våra ansträngningar hade givit resultat. Men det innebär ju inte att vi är över puckeln ännu och med puckeln menar jag att Miss C har accepterat sina läxor och på vilket sätt som vi gör dem.

Vi har en Mp3-spelare som vi ska försöka introducera för läsläxan, vi har inte fått Miss C att använda den ännu. Som jag har förstått så använder man Mp3-spelare med boken inläst till barn med dyslexi, Miss C vill ju vara som alla andra och läsa själv men det tar tid och mycket energi så det hade varit bra om vi kunde få Miss C att lyssna i första hand och sedan läsa en sida eller kanske två varje gång vi gör läxan så hade mycket varit vunnet. Nu är snart första boken utläst så när vi börjar med nästa bok, då ligger jag i startgroparna och plockar fram Mp3-spelaren och högtalaren jag köpt sedan ska vi lyssna tillsammans.