Julen och orken

Jag tror att oavsett om man är liten eller stor autist (ålder) så är hela december jobbig. I skolan frångår man schemat och gör en massa andra aktiviteter som säkert är jätteroliga men de snor också energi från barn med NPF-diagnoser.

Sedan blir det jullov och man längtar bara till att det ska bli julafton så man får sina julklappar=orken är slut sedan.

Har man då som vi har det med flera födelsedagsfiranden och flera julfiranden så blir det inte alls bra. Miss W kraschade totalt på soffan under eftermiddagen, visserligen är hon på väg att bli förkyld men det är inte hela förklaringen, eller kanske är det just det. Hon blir förkyld för att hon kört slut på sig?

Miss C är speedad och vill gå till alla kompisar som finns, det hjälper inte att säga att det är inte säkert att kompisarna är hemma, de är kanske iväg och firar helgen med släktingar.

Vi vill ju lära barnen hur mycket energi som går åt och hur man kan spara på energi men det är inte lätt när det är storhelger.

Jag beundrar pedagogerna

i Miss W:s skola, flera gånger varje termin tar de med sig hela gruppen och åker på studiebesök, har temadag eller vad det nu kan vara.

Nu ser jag ju förstås inte allt som försiggår i skolan, men Mr E som aldrig vill vara med på omvärldskunskap och frukost i skolan följer med när det är studiebesök.

Mr O är ju en trevlig och pratglad prick men kille som är riktigt formell, han kan och vet mycket om samhället för att bara vara 15 år.

Tvillingarna V och O, den ena pratar bara engelska och den andra har en språkstörning som gör honom svår att förstå.

Sedan är det ju Miss W bland alla dessa killar, hon är en riktig pratkvarn när hon är på humör, undrar om lärarna har plåster med sig på utflykterna, tror att de blir såriga i öronen. Kanske har de med sig proppar till öronen.

Samtidigt är jag så tacksam att Miss W fick chansen att gå i skolan i denna miljö där det inte gör något att man är annorlunda.

Lite mer kompiskontakter

Miss W har ju blivit en riktig ensamvarg, både för att hon själv tycker att det är jobbigt med jämnåriga men också för att de forna klasskompisarna inte har hållit kontakten med henne.

De sista veckorna så har det varit ett trendbrott, en av de tidigare klasskompisarna har varit här vid ett par tillfällen, det är tröttande för miss W att träffa kompisar. Även om det har jätteroligt så är hon ju mest van vid att hålla på med det hon tycker är roligt. Wattpad, något nytt spel på paddan och hunden.

Hon har också fått ett kvitto på hur saknad hon är när hon inte är i skolan för att hon är sjuk, alla säger att det blir så tyst vid matbordet, det är ju mest killar som går i hennes skola och de är inte lika diskussionsglada som Miss W.

Ah man så väl man känner sina barn

Nu har vi varit iväg och tittat på Peder Winstrup, det var lång kö för att komma in och titta. Redan efter ett par minuter så började Miss C "hur länge ska vi stå här", "jag ville ju inte detta egentligen", "jag ville vara hemma men inte ensam".

Miss W och vi föräldrar tyckte att det var fascinerande hur välbevarad herr Winstrup var med tanke på att han inte var mumifierad på det sätt som egyptierna har mumifierat gjorde på sin tid.

Vi fick en intressant inblick i att de sjukdomar som man säger är vällevnadssjukdomar i vår tid var det även på 1600-talet.

Det lackar mot jul

och det märks på barnen, båda två behöver jullov.

De är trötta och slitna, för Miss C ställer de brutna rutinerna till det i skolan, allting blir mycket jobbigare när man ska träna på julpjäsen istället för ha matte t ex.

För Miss W är det snarare det faktum att hon har jobbat hårt i skolan  hela terminen som gör att hon är väldigt sliten och svår att få till skolan. Kanske har hon jobbat hårdare än vad hon egentligen har resurser för. Fördelen med hennes skola är ju att där gör man inga schemaändringar i första taget, allt ska vara sig likt varje dag.

Det finns dom som säjer att barn får inte vara så rutinbundna att de inte kan ta när något ändrar sig, tja om detta kan man ju tycka i all oändlighet men jag ser ju på mina barn att om rutinerna fungerar så är de trygga och når längre i sin utveckling, som förälder vill jag ju att mina barn ska nå så långt det bara är möjligt.

Ja så här är det nog

http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2015/12/06/ar-bara-allergiska

Dom säjer att man orkar

Men vissa dagar känns det inte så. Ska det muttras, tjuras och man måste lirka med dem morgon, middag, kväll så tar krafterna slut endera dagen. Nu behöver jag inte lirka 3 ggr om dagen men ibland räcker det med att man måste lirka en gång varje dag för att man ska bli trött på allt och inte vilja mer.

Värst är det faktiskt när det ska tjuras på kvällen för då kommer ingen i säng i vettig tid och Miss C är en morgonpigg rackare så risken är stor att det bara blir någon timmes sömn.

Om hon ändå förstod hur mycket energi hon lägger på att muttra, tjura och allmänt tycka att livet är pest, energi som hon skulle kunna lägga på andra saker.

Mumien är intressant

Ja jag kanske inte tycker den är så intressant, min första tanke är ju att fy vad den måste lukta illa. Miss W däremot tycker att den är intressant, så hon vill åka kolla på den innan den begravs i Domkyrkan i Lund igen. Vad gör man inte för sina barn?

När Miss C fick höra att vi skulle titta på en mumie ville hon också med, frågan är om hon kommer att tycka att det är så kul när vi väl är där. I huvudet på mig ekar redan "mamma jag vill hem, är vi inte klara snart?"

Som lite extra grädde på moset ska Miss W skriva lite om mumien i Lund och mumier i allmänhet, ett litet projekt som ska omfatta svenska/historia/religion. Om detta ska bli informativt så får jag nog producera lite frågor om mumier, religion och historia, svenskan sköter hon bäst själv.

Så de närmaste dagarna får jag nog googla lite.

Kompisbesök

Nu var det länge sedan Miss W hade någon kompis hemma men idag var det dagen D, det blev många timmar ihop med Miss V. Det har varit en glad och förhoppningsfull Miss W inför denna träff, den har ju varit bestämd sedan några dagar tillbaka.

När Miss V hade gått så frågade jag Miss W om allt kändes bra och det kom ett ja med eftertryck. Egentligen hade jag inte behövt fråga henne om allt var ok, för hon bubblade över vid matbordet.

Vi får hoppas att det inte dröjer så länge tills de träffas nästa gång.

Vilka ska vara med på släktkalaset?

De som brukar vara med antar jag blev mitt svar, ska den eller den vara med? Jag svarade att jag inte visste exakt vilka som förväntades vara med.

När det var dags att köra då skulle inte Miss W med, hon var orolig över vilka som skulle vara på plats. Klarar du dig själv hemma med hunden då? När hon ställdes inför det alternativet så skulle hon ju med. Hon var en riktig surpotta på vägen till kalaset. Fortsatte att muttra och bära sig åt som en 3-åring när hon kom fram. Eftersom jag inte orkade dividera så gick jag, men hon följde med in och fick vad jag förstod en trevlig kväll.

Tänk så mycket energi som gick åt att oroa sig och vräka ur sig tråkiga saker på vägen till kalaset, all den energin kunde hon använt till något roligare.

Hur hittar man fritidssysselsättningar som passar?

När man som Miss W går från att ha ett aktivt liv med bollspel, kompisar och allt som händer i den virtuella världen till att inte göra något då blir det tomt.

Vi som föräldrar har på olika sätt och med många förslag om olika aktiviteter verkligen försökt att hitta något annat, men nej då, "jag vill inte" har svaret varit länge. Ja, vi kan ju inte mer än erbjuda olika saker, vi kan ju inte tvinga henne.

Därför var det med viss förvåning som jag lyssnade på Miss W häromdagen, hon ville träna igen. Ok, favorittränaren har inga pass, finns det någon annan som passar?

Vi bokade in oss och hon hade ett skönt träningspass, förhoppningsvis vill hon träna fler gånger.

Lite snö

löste upp knuten. Bara tanken på att man kunde få leka med hunden i snön gjorde att det inte behövdes övertalning när det gällde lite lydnadsträning eller för den delen bara att gå en runda. Det blev två rejäla rundor på förmiddagen.

Miss W har varit på ett strålande humör, hon älskar snö, skulle inte förvåna mig om hon bestämmer sig för att flytta norröver.

Miss C tjatade om pulkan, inte något som helst gnäll över att man skulle klä på sig, eller att man skulle leta upp vantar eller vad det nu kunde vara.

Röda vinterkinder och glada ögon skulle man kunna sammanfatta det hela med.





Minska på kraven

japp det får vi göra för Miss W, det är grått och tradigt ute, Miss W är också rätt tradig just nu. Hon orkar inte någonting, det är svårt att få henne att åka iväg till skolan.

Dagens snabbinsatta möte ledde till att vi ska minska antalet mattelektioner, det finns ett oerhört motstånd mot att göra matte.

Vid behov så får man stanna hemma på onsdagar, då finns möjligheten att jobba hemifrån och då främst ämnen som hon tycker är lätta att jobba med.

Nu hoppas vi på att dessa anpassningar ska fungera och att hon piggar på sig.

Anpassningar

Nu är jag återigen på frågan hur gör man bäst? Under dagen har vi varit på utvecklingssamtal med Miss C, hennes diagnos är klar, nu ska man bara anpassa på bästa sätt. Inte fanken kan jag som novis förklara hur skolan ska göra.

En sak kom vi dock överens om, det finns någon typ av bollar som man ger till plockiga elever, det ska Miss C få prova för att lyssna bättre eller kanske fokusera bättre.

Man ska försöka bygga strategier för hur Miss C ska kunna visa hur hon räknar ut saker och ting, för räkna i huvudet är hon en fena på även svåra tal men att sedan skriva ner på papper hur hon gjorde är svårare.

Det var lite tal om post-it-lappar med mera för att hjälpa till att få en röd tråd i berättelser med mera.

Vi hoppas också på att det här med maten löser sig. man har gott om grönsaker på menyn men hoprörda med varandra och det gillar ju inte Miss C. Kanske äter Miss C lite bättre i skolan om vi ser till att grönsakerna blir uppdelade, så får vi ta itu med köttfrågan sedan när läkarintyget har kommit.

Just nu är allt träligt

Det är skit att gå och lägga sig!
Det är skit att stiga upp!
Det är skit att gå till skolan!
Det är skit att ha syskon!

Det bästa som finns är att ligga under tyngdtäcket med hunden sidan om sig och bara låta tiden gå. Kanske kan hon trassla sig ur täcket en stund och måla lite i sin målarbok, när det är mat går det också bra att trassla sig ur täcket.

Hur bryter vi detta? Vi vet inte, det finns ju inte mycket som lockar henne just nu. Att prova en ny sak för att se om det skulle kunna vara en kul grej, finns inte på kartan.

Lillasyster ska helst stanna på sitt rum och inte göra något väsen av sig.

Det hjälper att gosa en stund

Måndagmorgon och det går bara inte att göra sig färdig och åka till skolan.

Då rycker mamma ut med en gossetund i högsta hugg. Efter lite gosning och lite skämtande om hur man ska undvika att göra matte, typ använda en atombomb , så går det att kliva upp och klä på sig.

Hur göra, ta hunden med i bilen? Nä en kramstund i hallen gjorde att det gick att åka iväg idag också om än lite försenade.

Blir man sedan mött nere på parkeringen så går allt som en dans.

Ja denna måndagen funkade det att göra så här men kanske inte nästa måndag så därför suger vi på karamellen lite grann och tar nya tag imorgon.



Miss C virusmagnet

Ända sedan Miss C föddes har hon varit en virusmagnet, det räcker att någon går förbi på långt avstånd så drar hon hem viruset. För henne själv innebar ju det att hennes dagistid var sönderhackad, i perioder var det inte många dagar i följd som hon var på dagis.

Sedan hon började skolan har det blivit bättre men i gengäld så har hon blivit pollenallergisk, blir hon förkyld när pollenperioden på våren är som värst då får man tänka sig för vad man serverar henne, då kan äpple, morot och potatis försämra läget drastiskt.

Just nu tror jag hon har dragit hem något som sätter sig i magen, man får ont i magen, mår lite allmänt skumt och hon blir trött, för övrigt har hon generöst delat med sig av sitt virus till oss andra.

Nu är jag sur, surare än en surdeg

Det kom ett mail från Miss W:s skola. En av punkterna som togs upp i mailet framförde Miss W för mer än ett år sedan. Då gjorde man inte något åt det men nu ska men helt plötsligt ta tag i det. Som förälder känns det ju sådär att man inte lyssnade på Miss W men det kan jag ju inte göra något åt nu. Det är bara att hoppas att nästa som får dessa problem inte råkar lika illa ut.

Förresten så har Miss W det bra i den skolform hon går nu så det kanske blev till det bästa ändå men det finns ju inget som säger att hon inte hade kunnat gå kvar i den gamla klassen om man hade lyssnat och satt in rätt resurser från början.

Nu har lovet snart sprungit förbi

Miss W har inte varit sig lik, kanske för att rutinerna har varit ändrade även om vi verkligen försökt hålla på sänggående och stiga upp på morgonen. Miss C har varit på ett gräsligt humör i veckan, många saker som hon faktiskt kan själv har hon behövt ha hjälp med.

Jag förväntade mig att de skulle vara glada över att det var lov, men icke då.

Tydligen är det bättre så här i alla fall. 

Ibland tar saker lång tid

I över en veckas tid har jag skjutit på att göra några brev färdiga, några av breven ska bara innehålla trevligheter och det är roligt att fylla sådana kuvert ändå så får man inte ändan ur vagnen och gör dem klara.

Det känns inte ok att vara sådan men orken räcker inte riktigt till just nu. Jag måste ju plocka fram kuvert, leta upp frimärken, ta fram det som ska skickas, leta upp adresser och sedan gå till postlådan med dem.

I grund och botten gör jag saker i sista minuten och detta kan väl räknas in dit så det är alltså en personlighetsgrej, egentligen handlar det ju inte om ork utan motivation. Har jag också en diagnos?

Vad skönt

får man säga så som förälder? En vecka utan läxor är en vecka utan allt för mycket tjat och det är gudomligt.

Om man måste tjata är det om andra saker som man också måste lära sig innan man blir vuxen, ställa in i diskmaskinen efter sig, att duka av bordet, inte bara sina egna saker utan t ex ketchupflaskan fastän man inte var den som använde den sist.

Ja som ni förstår kan man göra listan lång på vad man borde träna på när man inte har läxor men det är ju länge tills de tänker flytta hemifrån, typ aldrig om man frågar nu. Måtte de växa ifrån den inställningen.

Föräldrarna trånar efter konsthallar, biobesök, restaurangbesök och annat som bara föräldrar gillar men som avkommorna avskyr.

Helg och vetskap om ledig vecka

ändå så är Miss W på ett gräsligt humör. För att rutinerna stökas till? För att nu kommer hon att vara ensam hemma på dagarna istället för i skolan där det finns lärare och klasskompisar att umgås med?

Vi skulle göra ett ärende idag, vi skulle gå till Stadium och köpa en väska till Miss C och en jacka till Miss W, med tanke på ovanstående så inser alla att det blev inte handlat någonting. Miss W kunde inte bestämma sig för att Miss C och hennes kompis Miss E var med. Man kan lugnt säga att jag kände mig som en tryckkokare som var på väg att explodera.

Hur mycket ska hennes humör ställa till med innan hon inser att det är bara hon själv som kan ändra på saker och ting? Det är ovanligt att en jacka är orsaken till hennes velande, det brukar vara byxor som är det största problemet att handla.

Pyjamasdag en måndag

Det hör ju inte till vanligheterna. Men är man magsjuk så är det lättare med pyjamasen än byxor som ska knäppas upp och knäppas igen varje gång man ska på toa.

Eftersom det har varit springande på toa under natten och Miss C inte mådde så bra så fick vi snällt stanna hemma. Hon äter men kanske inte lika mycket som vanligt.

När hon kom upp i morse mådde hon tjyvens så då bäddade vi ner henne på soffan med lite favoritprogram på TV:n.

En macka senare så ville hon leka lite men det varade bara en kort stund, sedan var det soffan igen.

Tror att det blir någon dag hemma innan detta släpper, eftersom Miss C är stor nu kanske jag kan pyssla med annat under tiden.

Positivt överraskad

Det fanns en startknapp på Miss W idag. Helt plötsligt så dök hon upp i mitt hobbyrum och berättade att hon och hunden hade tränat på att städa, hon hade lärt hunden att städa innebar att man la sina saker i en korg. Nu hoppas jag att hon fortsätter att träna hunden på detta eftersom en gång är ingen gång.

Kanske fanns startknappen idag därför hon visste att de skulle bli en dag utan måsten.

Att bada hunden var mitt förslag, hunden var brun upp till magen, efter sina eskapader i trädgården men att borsta hunden var hennes eget förslag men hon vet ju att ju längre pälsen blir desto noggrannare måste vi vara med att borsta så att det inte blir tovor.

Bilden har jag lånat från Metroblogen för att illustrera ämnet, kanske var vår aningens mindre brun.

Att säga vad man tycker

Ofta får jag höra att jag är korkad, det är Miss W som säger när hon är pressad. Jag vet ju själv att jag är allt annat än korkad. Folk som hör dottern säga så undrar nog varför jag inte säger åt henne när hon fäller sina kommentarer. Om jag skulle gå med i en sådan diskussion så skulle allt bli ännu värre men det kan ju inte omgivningen förstå.

MEN när jag får läge att säga åt henne att man inte säger så gör jag just det, hon får veta att jag inte bryr mig om att hon tycker att jag är korkad. Jag bryr däremot om hur, när och var hon säger så.

Det tillhör ju både åldern och sannolikt även funktionshindret fast på olika sätt. Som tur är så har Miss W lärt sig att säga förlåt när hon väl förstår på vilket sätt hon sårade.

12 timmars lek och lite sömn

En hel förmiddag med sin hobby och ändå så vill man leka med en kompis, när vi säger nej så säger Miss C att vi är orättvisa.

Om man lekt i 12 timmar med Miss E och gått och lagt sig sent då borde man vara så trött att leka med Miss L inte är att tänka på.

Har man dessutom läxa i matte för att man missat lite under veckan så borde man vila sig efter förmiddagen i hobbyns tecken.

Frågan är om matten blir gjord? Just nu går det inte att resonera med Miss C, dessutom ska hon bada och det kan bli en grannlaga uppgift att få ner henne i badkaret.

Så här ilsket var det en stund sedan Miss C fått besked om att det blir inte någon lek med kompis idag.

Detta är ju sant som det är skrivet

https://munderbar.wordpress.com/2015/10/20/det-ar-klart-att-man-behover-hjalp/#comment-5335

Jag vet inte mer vad som finns att säga, läs gärna de andra inläggen som är understrukna.

Äntligen fredag

var morgonens första kommentar från Miss W. Hon säger inte så mycket men det känns som om hon lever för fredagarna. Måndag-torsdag är bara en tråkig transportsträcka som måste genomföras.

Miss C hade däremot inte något bra humör trots att det var fredagmorgon och bara några timmar tills det ledigt för helg.

Något gick snett, sannolikt klädesvalet så hon kom inte iväg till skolan i tid. Jag har insett att när hon går i baklås på en sådan sak så får man bara låta det vara, det är inte lönt att säga just då att man kanske skulle kunna kompromissa om saken. Nä Miss C är som Abbe i boken Abbe 8 år och 43 dagar......

 

Vi läser den boken just nu för Miss C, vi inväntar sjukvårdens utredningssvar, tänker att det kan vara bra att Miss C är beredd genom att höra sagan om Abbe.

Ibland är det slitsamt

Om bägge barnen oroar sig för någonting samtidigt så känns det som var ska jag börja, för vem är det mest akut?

Egentligen är det mest akut för Miss W men Miss C skulle ju slippa en del bekymmer om vi kunde hjälpa henne bättre nu när hon inte är i tonåren.

Just nu är det något som oroar Miss W, tyvärr vill hon inte formulera det. Kanske kan hon inte göra det heller, men med ledning av det hon säger är det sannolikt den förestående förändringen med skolbyte inför gymnasiet som stökar till hennes tankar. På något sätt knyter hon ihop det med att flytta hemifrån och det är ju två vitt skilda saker. Så nu är vi tillbaka på ruta ett igen känns det som, jag vill inte gå på gymnasiet, jag ska aldrig flytta hemifrån, jag ska inte gå och lägga mig etc


Miss C  har på många sätt det lättare, hon kan tydligt säga att något är läskigt men så är hon å andra sidan inte lika lättlockad att prova nya saker. Hon är nöjd med sina nördiga intressen och tycker att det andra som finns ute i världen är rätt ointressant.

Vi balanserar på en skör tråd

och har så gjort i 14 dagar. Det värsta är att jag inte vet hur vi ska komma ur detta. Miss W mår inte alls bra och det har hon inte gjort på ett tag nu. Det är träligt att komma iväg till skolan om vi nu ens gör det.

Eftersom allt skolmaterial finns på webben så är det ju bara att sätta igång hemma och  man inte kommer iväg. Ja just det att sätta igång, den funktionen finns inte hos Miss W. Om hon är hemma så är hon hemma=inget skolarbete. Ska man få henne att göra något får man stanna hemma från jobbet och se till att hon jobbar hemma.

Med tanke på det förestående gymnasiet så känns det inte alls tryggt att hon är så skör halvvägs in i terminen. Visserligen så är den tänkta gymnasieutbildningen inte enbart teori och kanske kan de ämnena som innefattar handfast arbete göra att det trots allt fungerar.

Hund- och människomöte som nog gav mersmak

Båda barnen var med vid ett hundmöte som visserligen var planerat men det gick ju inte att förutsäga hur det skulle bli. Miss W verkade helt tillfreds trots att hundens ägare var helt okända för henne, Miss C fick kämpa lite mer men till slut så deltog hon också med liv och lust.

Vi hoppas på att det blir fler sådana här hundmöten för det utvecklar både hunden och barnen.

Det var fikakorg, hundar och människor i en enda röra kändes det som men ändå så var det en go stämning, vi utbyte erfarenheter på olika plan och så lektes det med hundarna. Tror att hundarna var väldigt trötta efter sin lekstund.

Kompishund

Jag har läst lite om kompishund och då tänker jag främst på Miss C, som lite hjälp vid läxläsning.

Frågan är om det är något för alla barn med autism eller bara för dem som är extremt glada för djur. Nu har vi ju en hund, hur lär man den bäst att stanna sidan om Miss C den stunden hon har läxa?

Måste man gå en specifik utbildning för att få kalla hunden kompishund?

Någon som har en kompishund som använder till olika saker? För jag antar att man kan lära den att stötta upp i olika situationer.

Vad gör man?

Miss W har vid flera tillfällen vägrat (ett för starkt ord egentligen) äta kvällsmat för hon orkar inte. Det är ju alarmerande för äta måste hon ju, det är ju genom maten hon får ny energi.

Ett utökat mellanmål när man kommer hem så att orken inte tar slut?

Ge henne en drickyoghurt när hon fäller kommentaren, låta den verka och sedan kalla igen?

Det är ju inte så att hon inte gillar mat, hon älskar mat särskilt kött så vi kan ju inte skylla på ätstörning precis.

Hon är glad för frukt men kanske skulle det finnas en god macka att äta också.

 

Har era barns skuggat en annan elev inför gymnasievalet?

Vi pratar om att låta Miss W skugga en annan elev inför gymnasievalet, är det en bra idé? Gör det att det är lättare att komma till den tilltänkta gymnasieskolan? Känner tonåringarna sig tryggare i det de har tänkt att välja som gymnasieutbildning efter skuggningen?


För vår del handlar det ju om så mycket mer än bara eventuell gymnasielinje. Vilken skola är bäst på att ta hand om en högfungerande autist. Är skolorna på nära håll bra? Kan de ge den utbildningen som dottern efterfrågar? Är skolan stor eller liten? Om skolan ligger en bit iväg hur fungerar det med mat och husrum?


Som ni förstår så känner jag mig rådvill. Att ha många alternativ att välja emellan fungerar ju inte. Ska man åka på alla skolornas öppet hus? Ska man välja att åka på de skolorna som har det väl förspänt med inkvarteringen? Kan hunden följa med och bo på skolan?

När lärarna har en fnurra på tråden

då funkar inte Miss W:s skolgång, till och med en av assistenterna märkte det och berättade att tjänstgörande lärare hade haft rejäla meningsskiljaktigheter under gårdagen. Följden av det blev att Miss W fick gå hem för hon orkade inte med att de tjafsade med varandra.


Jag vet ju sedan länge att det är så här och hemma försöker vi att inte ta de stora diskussionerna framför barnen, båda reagerar likadant. Men så är vi ju människor och människor misslyckas ibland.


Trodde faktiskt att man hade som policy att ta alla djupare diskussioner på personalmöten och inte framför eleverna. Visserligen jobbar de tajt med eleverna men efter kl 14 borde det finnas hur mycket tid som helst att diskutera det som gick snett.

Dagar kommer och dagar går

Snart har det gått ett helt år till, för mig är det i början på året. Mentalt hinner jag inte alls med och jag vet inte heller hur jag ska "hamna rätt". Från att ha haft en rätt avskalad tillvaro så har man numera kalendern full av olika möten. Någonstans inser jag att jag jobbar för mycket, men frågan är hur man löser det på bästa sätt. Inkomst måste man ju ha.


Jag följer en del bloggar inom ämnet autism och inser att jag är inte ensam om att känna så här. Det har gått så långt att jag har börjat använda kalenderfunktionen i arbetsdatorn för att hålla reda på vad jag ska göra, 15 min innan tänkt aktivitet så får jag en påminnelse.


Det känns som om jag precis som mina barn skulle behöva ett inrutat schema hur mina dagar ska se ut. Men frågan är om detta hjälper mot känslan av att vara i en annan årstid.

Vad jag avskyr att tjafsa

En 15-åring som bestämmer sig för att inte gå och lägga sig är trälig att ha att göra med. Som följd av att hon inte vill gå till skolan kommer nästa fras, jag orkar inte gå till skolan. Hur många gånger har vi inte hört detta de sista åren. När jag inte svarade på det så kom det en gång till, då svarade jag att jag har hört vad du säger. Sedan blev det tyst en stund och sedan fick jag höra hur elak jag är.

Ja det är ju inte lätt att få ur sig sin frustration och olust på någon som inte vill följa med i diskussionen.

Men det är inte heller lätt att bita sig i tungan när tjafset om sänggående och skola ska manglas ett varv till.

Nåja hon la sig till slut och hon gick till skolan dagen efter.

Här läst någonstans

att barn med NPF-diagnoser har väldigt hög skolfrånvaro, ända upp till 50 % av tiden om man har fått igång en fungerande skolsituation. Varför är det så?


Innebär detta att jag nu har mycket skolfrånvaro att vänta? Miss W har ju varit i skolan alla dagar utom en sedan skolstart. Det är ju faktiskt så att vi märker på henne att hon inte mår speciellt bra, hon uppvisar tydliga stressymptom.


Till och med Miss C som för det mesta verkar lycklig i sin värld kommenterade häromdagen när det var jobbigt att komma iväg, ska hon nu vara hemma från skolan igen. Alltså har Miss C varit mycket mer medveten om Miss W:s bristande skolgång än vi trott.

Miss C behöver lära sig att tänka efter före

Miss C skulle tillbringa lördagen med en kompis medan vi körde iväg med Miss W på gymnasiekoll. Allt var klappat och klart, då backar Miss C ur, då kommer oron, då vill hon vara med oss. Vi förklarar att då måste man uppföra sig, inte tjata och inte sura.

Ja man kan väl lugnt säga att det gick inte så bra, surade och tjurade, tjatade om att hon ville hem. Inte ens vetskapen om att man skulle få äta på McDonalds på vägen hem hjälpte.

Miss C gillar inte djur och natur, datorspel av olika slag det är hennes grej, när vi föreslog att hon skulle gå en runda och kolla in alla sakerna på skolan så blev det nej.

När det surades som allra värst då tyckte vi att Miss C kunde vänta i bilen, vilket hon också gjorde men sedan blev det inte bra när vi gick iväg så då kom hon skuttandes.

Kort sagt så vill man vara med men kan inte acceptera att man måste finna sig i det som står på programmet för dagen.

Till och med bokstäverna och siffrorna

blev arga häromdagen. När lärarna ser på siffrorna i matteboken att Miss W är totalt ur form, då är hon rejält ur form. Nu var ju detta inte något nytt för oss, vi hade redan varskott skolan om hon började få problem med orken.

Trots bristande ork och dåligt humör så har hon jobbat på och faktiskt gått till skolan. Vi får hoppas att orken räcker i typ 3 veckor till sedan är det en veckas lov och återhämtning.

Så de sista veckorna har samtalen mycket rört sig om hur sent man ska gå och lägga sig, man kan ju inte vara uppe länge och förvänta sig att vara pigg dagen därpå t ex.

På bilden nedan fattas bara att det börjar ryka också, då hade det varit en perfekt beskrivning av det dåliga humöret.

Öppet hus

Tror bestämt att vi kan köra runt med Miss W varje helg + någon kväll mitt i veckan fram till april, allt i jakten på den rätta skolan.

Vad är rätt egentligen? Jag vet inte, en skola där man kan bo hemma men det finns kanske inte de ämnen som man vill läsa, eller en internatskola där man faktiskt får läsa det man vill.

Ska man välja en smal eller en bred utbildning? Valen är många, för en med autism känns det säkert övermäktigt. En smal utbildning med möjlighet till eftergymnasiala studier då?

Jag vet ju vad Miss W vill, men orkar hon? Orken handlar om skolformen och boende i så fall.

Finns det någon bra praktikplats att tillgå under den 15 veckor långa praktiken?

En eftermiddag i skapandets tecken

Miss W njuter av en stund med mamma i syateljén, inte för att Miss W syr, hon sköter Spotify och sjunger med i låtarna.

Tanken är att hon ska måla i sin målarbok, men idag är inte en dag då hon är nöjd med det hon gör, ändå har hon fått en ny låda pennor, dock inte akvarellpennor denna gången, så hon har fler nyanser i varje färg att välja på.

Nu åkte Iphonen upp, säkert något på Twitter eller Snapchat som var viktigt.

Själv är jag väl inte heller riktigt på hugget men jag har en sak som behöver göras färdig så fort det går. Jag avskyr deadlines.

Det går tyngre nu

den ihoptjänade orken börjar naggas i kanten och jag som förälder känner att jag vet inte hur vi ska stoppa utflödet.

Vi gör ett försök idag med lite mindfulness i vuxenformatet, fram åkte färgpennorna och målarboken.

Alla andra förslag ratades, lite frisk luft, god mat, hundträning etc.

Kanske blir det lite bättre efter en natts sömn eller så fortsätter utflödet i oförändrad hastighet. Oavsett vilket så är det kort vecka nästa vecka och det är nog behövligt.

På bilden nedan kan man väl säga att det blåser friska vindar.

Nu har vi provat ut tyngdtäcke

När detta förslag kom från barnhab var det kalla handen från Miss W. Ungefär 2 månader senare tog jag upp det, när vi diskuterade det hemma så blev det lättare att förhålla sig till att man kanske behövde ett trots allt.

Efter ett tags väntan på tid så var det dags idag, eftersom jag var på studiedag på jobbet så fick Mr J följa med och prova ut ett. Men jag är ju nyfiken så första frågan som kom när jag väl var hemma igen var

 

"Vilket var bäst".

Följande kommentarer kom om bolltäcken och fibertäcken.

Det ena lät för mycket, om jag vänder mig kommer jag att vakna då. Det andra var inte skönt att ha på sig. Nå då var ju bolltäckena uteslutna.

Fibertäcket var ungefär som att ha sitt eget tyckte hon.

Sedan provade hon ett kedjetäcke och fick prova både på mjuka och hårda sidan, och mamma man kan tvätta det, man får dela det. Vi måste vara rädda om det vi får ju bara låna det. Hm, då kanske man inte kan ha hunden i sängen..................................................... alternativt så får vi köpa en mycket större säng!!!!

Så nu får vänta en månad på att få det, dom säger att inget är som väntans tider.

När Mr J och Miss C

åker iväg på gemensamma aktiviteter då njuter jag och Miss W av stunden. Oftast gör vi inte något särskilt. Vi pratar om lite ditten och datten men främst är det tystnaden som är så skön.

Nu har vi turen att detta inträffar 2 gånger/vecka och det är då som Miss W fyller på sina energireserver utan att göra något konkret. Hon älskar Miss C men de behöver vara ifrån varandra lite då och då.

Mrs L och Mr J har gått på kurs

en del av det som sas visste vi redan. Annat gav en liten aha. Som t ex det finns inte forskning på hur två syskon som har samma diagnos fungerar i förhållande till varandra. Får den ena alltid ge och den andra alltid ta?

Men vi diskuterade även framtiden, den är ju snart här känns det som. Vi fick träffa folk från kommunen och arbetsförmedlingen som berättade om hur man jobbade och tänkte kring unga vuxna med funktionsvarianter.

Min spontana reaktion är att nu får vi pytsa ut det vi fick lära oss i små portioner och vid väl valda tillfällen så kanske det blir en hyfsad övergång från student till arbetare.

Som vanligt när man är på sådana här träffar så är det mest föräldrar till killar, det gör inget men ibland vill man ju träffa andra föräldrar som har tjejer med funktionsvarianter.

Nu i nian

så blir det här med gymnasiet så mycket verkligare för Miss W. Mitt i ett möte med SYV säger hon att jag vet inget om gymnasiet. Så rätt hon har, hon kan inte heller föreställa sig hur det kan tänkas vara i gymnasiet.

Min största reflektion efter det mötet var; ska vi försöka få in Miss W på en annan gymnasieutbildning än hon önskar bara för att det önskade programmet är ett smalt ett? För mig som har haft henne hemmasittande länge är den spontana känslan nej. Låt henne gå på det hon önskar för då är sannolikheten att hon börjar gymnasiet större. Skulle det inte bli bra när det är dags att söka jobb så får man tänka om då.

En neurotypisk unge får säkert höra detsamma men kanske inte tvärvägrar att gå på ett lite bredare gymnasieprogram.

Visst är det bra

med möten om barnen, men måste man ha så många? EHK och inskrivningssamtal båda inom loppet av en vecka. Vad hann ändra sig på den tiden?

Om 5 veckor ska vi ha utvecklingssamtal, visst är det viktigt att veta hur det går och om man kommer att uppnå målen. Men allt som sägs i nuläget är att det ser inte ut att bli några problem att klara kunskapskraven.

Dessutom är det så att Miss W läser i princip alla ämnen så hon kommer att ha lite större möjligheter att komma in på den utbildning hon önskar.

På inskrivningssamtalet tog vi beslutet om att skippa praon och ägna den tiden att hålla rutinerna i skolan och få mer tid över till det som är lite svårare.

Kanske skulle man kunna ordna en praktikplats över sommaren istället, ett ställe där man får välbehövlig information och träning på saker inför det man ska göra i gymnasiet.

Belöning två var en tur till favoritbutiken

men det innebär inte alltid att man handlar när man är där. Det blev en lång tröja som man kan ha till leggings eller som klänning med knästrumpor.

När vi ändå hade kommit iväg försökte vi få ihop lite höstkläder, allt som köptes (3 saker) var svart, jag försökte tappert att säga att det finns andra färger, bland annat hittade jag en underbar skjorta/klänning i rött som skulle kunna fungera ihop med leggings eller med en svart kjol, nja var svaret.

Hittade ursnygga skjortor i blått, vitt och lite rosa, svaret blev "jag använder inte rosa", nej inte numera men du hade en lång rosa period när du gick på dagis.

 Bilden har jag lånat på HM.com

Oväntad vilodag

Det är lördag och planerna fick ändras för att det regnade. Nu tror jag inte att Miss W misstycker, hon har signalerat att hon vill ta det lugnt i helgen.

Kvar på "att göra"-listan finns ett besök på Bik Bok och kanske en klädaffär till, jag hoppas på att hon är in the mood för att köpa kläder.

I övrigt skulle vi klippa ner i trädgården, men det regnade också bort, men det springer nog inte ifrån oss om man säger så.

En annan sak som står på "att göra"-listan är städa och det är det ingen som tar ifrån en.

Miss C vill leka med en kompis, det är väl bäst vi hörsammar önskan. Det brukar bli rejält sura miner när man säger nej

Behovsslöjd

var ett nytt uttryck som jag fick lära mig på föräldramötet igår.

Men det är genialiskt, visst har vi väl alla gjort en massa saker i slöjden som kanske inte blev så använda, själv minns jag en bebismössa modell XL som aldrig blivit använd.

Jag försöker peppa Miss W att våga säga att jag skulle vilja göra ett hopphinder till hunden, men frågan är om jag inte får ha hjälp av elevassistenterna som kan föra detta vidare.

Något år har de gjort solstolar som ett projekt där man gör ramen på träslöjden och sedan gör man sitsen i syslöjden. Miss W tycker om att bada men sola är inte hennes grej.

Kanske var det en sån här de gjorde.

Fantastiska Mrs R

Vilken underbar klassföreståndare hon är. Hon håller kontakten med Miss W trots att hon inte undervisar Miss W mer. När hon har tid över så springer över till Miss W:s skola och hälsar, de snackar bort en stund, helt enkelt så kollar hon hur läget är med Miss W, tänk om alla klassföreståndare var av den sorten.

Eftersom jag har valt att hålla barnens identiteter hemliga så kan jag ju inte lägga ut en bild på Miss W och Mrs R.

Jag får istället lägga ut en bild på ett fång rosor som jag känner att Mrs R är värd.

Jag ska baka sockerkaka på hemkunskapen

jaha, vad menar hon (Miss W) nu? Vill hon smygträna precis som när hon sydde shorts i slöjden? Eller vill hon bara berätta?

Jag valde alternativet att hon ville smygträna, och så var det. Så vi har smygtränat inför sockerkaksbaket i skolan. Den blev hur god som helst, men hon gillar inte själv sockerkaka.

Som tur är så förstår jag hennes signaler, även om de är mycket subtila ibland men jag hade varit jätteglad om hon kunde säga rakt ut att jag vill lära mig att baka sockerkaka innan jag ska göra det på hemkunskapen.

Hur gör man?

Miss W hade ju några kompisar innan hon blev hemmasittare, hon har tappat kontakten med dem. Det förstår jag att man gör när man inte träffas dagligen. Sannolikt har de utvecklats långt iväg åt olika håll. Kanske skulle de kanske mötas ändå och ha utbyte av varandra.


Men hur gör vi då? Miss W vill inte höra talas om det, hon tycker att de andra svek henne när hon började må dåligt. Själv tror jag snarare att de inte visste hur de skulle bemöta henne, jag tror dessutom att det fortfarande är så att de inte vet vad de ska göra, för det syns på Miss W att hon blir stressad när hon möter dem i skolmiljö.


De möttes ju häromdagen och det utbyttes kramar men för Miss W var nog känslan mest som ta mig härifrån så fort det bara går.

Nu kom morgonen då det var lite svårt igen

Miss W var uppe och åt frukost före mig, verkade på gott humör, vi pratade om dagens outfit och lite annat. Så skulle jag gå och duscha. När jag kom upp låg hon påklädd i sängen.


På direkt fråga om hon var färdig så kom svaret jag vill inte. Nu har jag ju väntat på att vi skulle komma dit igen men trots det blev jag lite ställd.


Men det krävdes inte så mycket övertalning, påminde lite om en fras som kom från psykologen och så kom vi iväg, hunden lastades i bilen och vi kom fram till skolan.


Då kommer dotterns förra klass, de är så jobbiga att möta för Miss W så jag styrde undan henne så hon inte syntes och när de elever som hon minst av allt vill träffa hade passerat då gick vi in och mötte hennes gamla kompisar, då blev det morgonkram, men jag märkte oron hos Miss W.


Så kom vi upp till klassrummet, då gick inte lika bra längre. Det var den tänkta träslöjden idag som var roten till det onda.

Man kan tycka

att man ska inte behöva belöna någon för att den går till skolan. Det är ju rätt men många hemmasittare behöver morötter för att komma iväg.


Helgen som gick fick jag betala ut första belöningen, en billig sådan. Miss W fick göra glass. Vi har en belöningslista som sträcker sig en bit in i oktober, det är inte några dyra saker, det är till och med saker på listan som hon skulle fått ändå men trots det så får hon jobba för att få dem.


Att få lov att göra god glass eller en efterrätt på helgen för att man kämpat på trots sina svårigheter är en liten sak i det stora hela.

Sådana här gillar vi, men vi gillar inte priset på dem!

Trött helg

Alla var trötta när vi kom till fredagen. En del av oss var lediga medan andra fick jobba i helgen.


Lördagkväll stupar jag i soffan kl 19, cirka kl 22 lyckas jag vakna till och ta mig upp till sängen. Det var gott och sova så länge men jag blev lite degig i hjärnan och höll på att missa en sak på grund av det.


Den enda som var pigg var hunden, hundkursen blev en exposé i att hitta på så många dumheter man kunde. Krånglade sig ur selen två gånger. Fick ett valpryck då hen sprang och sprang, lagom tills kursen var slut, hängde tungan ur munnen och hen behövde vila.

AHA

tänkte jag när jag läste detta inlägg om Matilda.

Det är ju så det är, men man tänker inte alltid på det.

På jobbet har vi diskuterat lite om autism med mera sedan en kollega hade lyssnat på radiopsykologen. Mina barn har alltid haft sina svårigheter men på något sätt har jag trixat mig igenom dem. Visst kan jag känna ett stygn av avund ibland när jag hör vad andra gör på sin semester. Det är ju inte precis så att vi ger oss på vad som helst med två högfungerande autister men de saker vi gör försöker jag njuta av så gott det går.

Eller man kanske kan säga så här istället, vi avgränsar tiden vi avsätter för vissa aktiviteter för att minska risken för STORA UTBROTT.

Under sommaren har vi vuxna tränat på att stanna kvar längre i situationer där barnen trivs men blir högljudda för att det är glada. Detta kan jag kanske känna är nyckeln till en bra utveckling för hela familjen.

En osannolik morgon

mmmmmmmmmm, jag var morgontrött denna dagen också, men kanske ännu mer än vad jag brukar. Min första tanke när jag fått liv i hjärnan var hur ska jag kunna jobba lågaffektivt idag.

DÅ inträffar morgonen som jag väntat på länge, Miss C äter frukost (tyst), tar sina astmamediciner och klär på sig, gör sig klar att gå till skolan, utan att diskutera. WOW.

Jag går och duschar, samtidigt som jag funderar på om dottern är på G. När jag kommer upp så ställer jag den brännheta frågan, är du klar? Jodå hon var klar och kommer direkt. Vi åker till skolan och går in utan bekymmer, hon sätter sig på sin plats och jag kan åka vidare till jobbet. En sådan här morgon var det länge sedan jag hade, jag är fortfarande förundrad över att alla var lugna och stillsamma.

Nä det berodde inte på att jag var trött och inte sa så mycket, det har jag varit förr och då har det inte blivit bra alls.

Nu har jag fått en mattebok

ja kanske inte jag men för att Miss W ska kunna göra matte hemma så har jag fått låna ett exemplar, så är ett av de sista hindren borta när det gäller att göra skolarbetet.


Nu är ju inte målet att hon ska jobba hemma men dagar när det bara inte går att komma iväg får vi jobba hemma, allt annat är i princip webbaserat.


Problemet är väl bara att i vissa ämnen är hon bättre än vad jag någonsin varit, typ i engelska, så då får jag väl fila naglarna eller något när hon jobbar på med sina uppgifter.


Ska jag vara riktigt ärlig hade jag helst sett att Miss W kom iväg varje morgon utan prut men så lär det nog inte bli så då måste jag ha en reservplan som gör att det är bra trist att vara hemma för jag får ändå jobba med mina uppgifter så det är ingen vinst att vara hemma.


Sedan jag såg schemat så har jag undrat om de ska trä- eller syslöjd. Om de ska ha träslöjd borde hon kunna få göra ett agilityhinder till hunden, många olika moment, mäta, såga, skriva, klura på hur man löser upphängningen av ribborna, hur får jag dem att stå stadigt etc. Vi har fotograferat lite olika varianter som man skulle kunna jobba efter.

Bilden kommer från Sanoma utbildning.

Det är alltid en avvägning

hur mycket aktiviteter eller gäster man kan ha under en helg. Men hur får jag Mr J att förstå det?

Gång på gång säger jag att man måste ta hänsyn till Miss W och prata med henne om eventuella aktiviteter. Jodå han gör det men först efter att han bestämt något och då skjuter man ju över målet så att säga.

Eftersom jag misstänker att Mr J också är en högfungerande autist så börjar det brådska att hitta kommunikationssätt som fungerar för alla. Det som fungerat för Mr J fungerar inte för Miss W. Själv har jag också drag av högfungerande autism men jag kan kompromissa och vara mer flexibel än resten av familjen. Så man kan lugnt säga att jag är familjens chefsförhandlare medan Mr J är familjens arbetsledare, hans exekutiva funktioner när det gäller hushållet är exceptionella, det finns både start- och stoppknapp.

Det hjälper ju inte att jag jobbar med Miss W om hur man sparar energi eller skaffar ny energi genom att göra roliga saker om sedan Mr J inte tycker att det är så viktigt att kolla med oss andra om det fungerar att göra en sak.

Så frågan är om Miss W har sparat och/eller skaffat ny energi eller förbrukat all energi under helgen som gått.

Med berått mod

lät jag Miss W testa att göra en sak ihop med en vuxen som hon inte känner så bra.

För att inte kunna vända sig till mig så gick jag dessutom därifrån och betraktade lite på avstånd. Det hela gick bra och Miss W kände sig nöjd med sin prestation. Hon kunde också beskriva att hon tyckte om kvinnan som hon jobbade ihop med. Jag har inte uppfattat tidigare när vi träffat kvinnan att Miss W skulle tycka om henne snarare har hon hållit sig på sin kant. Detta bådar gott för framtiden.

Det som ställer till det är hur gör jag nu för att få Miss W att överföra känslan hon hade när hon jobbade med denna nästan okända kvinna till situationer som i nuläget är svåra men med människor hon känner lite.

Schema

jag är lite allergisk mot det, kanske för att jag själv vill göra saker på mitt sätt och i min takt, kanske har jag också en diagnos, för ibland saknas startknappen på mig.


Vi tjatar oss blå för att få Miss C att göra sig klar för att gå till skolan, för att hon ska göra läxor, för att hon ska komma i säng. Hon tycker att det är tråkigt och vi tycker att det är tråkigt att tjata. Miss C säger ofta att ni är alltid så sura på mig, det är vi ju inte, men vi låter sura för att den exekutiva funktionen när det gäller dessa saker är som bortblåst.


Då tänker jag lite så här, ska man ha ett schema för morgonrutinerna och ett för kvällen? Minut/timstock för att visa hur många minuter man kan använda för olika saker på morgonen och på kvällen?


Miss W har alltid varit mer välfungerande när det gäller att stiga upp och göra sig färdig samt att gå och lägga sig, just nu har vi en stor del tonårstrots med i bilden på henne.


Så jag känner mig som en novis som inte vet vad som blir bäst. Egentligen är det ju bara att ta ett beslut, blir det inte bra får man ju ta ett nytt beslut.

Bilden kommer från kaosteknik.se

Kortspel

det är kul, gärna och ofta ska det spelas, helst enkla spel där det är lätt att se om någon håller på att förlora.

Under sommaren har det spelats mycket, mest för att då finns det tid för sånt nästan när som helst. När det är skola så är det mycket annat som tar tid, typ tjata om att göra läxan. Läxläsning har varit ett rött skynke för bägge barnen.

De närmsta veckorna kommer vi att kunna använda lusten att spela kort som vapen mot Miss C när hon inte vill läsa läxor, då blir det inget kortspel.

När vi spelar kort, slås jag ibland av att då är barnen hyfsat välfungerande socialt, de samspelar på ett bra sätt och de förstår hur man ska göra för att motspelaren ska förlora. Men hur gör jag då för att barnen ska fortsätta att utvecklas på samma sätt och i samma takt inom andra områden än kortspel?

ENVISA Miss C

åh så trött jag blir på allt ibland.


Jag vet att det är funktionsvariantens fel men jag kan ändå tänka att kan inte detta bara landa i din personlighet någon gång.


Miss C vill inte somna själv, ska alltid gosa en stund, under gårdagen så valde hon att vara vaken för att jag inte kom upp och gosade. Hon somnade ungefär kl 23.


Idag ville hon inte stiga upp, när jag sa att det var dags att stiga upp och att nu var det lite bråttom så fick jag följande svar "och vem bryr sig om det".


Det är då alla lågaffektiva metoder är bortglömda och man har lust att säga något lika dumt tillbaka, nej jag gjorde inte det utan stannade lugnt kvar och inväntade att Miss C mornade sig lite.

Hur mycket hinner man jobba som NPF-förälder?

Vissa veckor känns det som om man bara gästspelar på sin arbetsplats, andra veckor blir det lite mer, ärligt talat känns årsarbetstid som en bra grej för oss som är NPF-förälder.

Jag tänker så här, min arbetstid i timmar och minuter på ett år läggs in flexklockan och sedan räknas det av för varje dag jag jobbar, ibland blir det mer och ibland blir det mindre. Kanske skulle det minska stressen för oss föräldrar med ett sådant system.

Vissa samtal vill man ju inte ta när man är på jobbet, att kunna sitta hemma i lugn och ro och sköta myndighetskontakterna och sedan köra till jobba och räkna av den tiden man verkligen jobbar hade varit perfekt.

"En timstock" med arbetstid kan man kanske också kalla det.

Miss C och hennes humör

gör mig matt ibland, hela veckan har varit full av roliga aktiviteter och då tycker jag att vi ska ha en vilodag idag. Nä, då säger Miss C att jag inte vill att hon ska ha roligt.

Jo, jag vill att hon ska ha roligt, men försöker förklara att man måste ha lite tråkiga dagar ibland för att uppskatta roliga saker andra dagar.

Nu surar Miss C, sannolikt för resten av den här dagen och kvar står jag och undrar hur vi ska knäcka denna nöt.

Detta är nog något vi får försöka få hjälp med för hennes räkning, för oavsett vad vi har provat med för olika strategier så surar hon, att förbereda henne på att du får leka med kompisar två gånger i veckan hjälper inte, att säga att vi har vilodag och göra något roligt inom familjen som spela spel, bakning, kolla på film etc är tråkigt. Helt enkelt är det så att om jag inte får som jag vill skriker jag och vill gärna slåss en sväng också. Kanske borde vi sätta upp en boxboll där man kan göra av med frustrationen.