Julen och orken

Jag tror att oavsett om man är liten eller stor autist (ålder) så är hela december jobbig. I skolan frångår man schemat och gör en massa andra aktiviteter som säkert är jätteroliga men de snor också energi från barn med NPF-diagnoser.

Sedan blir det jullov och man längtar bara till att det ska bli julafton så man får sina julklappar=orken är slut sedan.

Har man då som vi har det med flera födelsedagsfiranden och flera julfiranden så blir det inte alls bra. Miss W kraschade totalt på soffan under eftermiddagen, visserligen är hon på väg att bli förkyld men det är inte hela förklaringen, eller kanske är det just det. Hon blir förkyld för att hon kört slut på sig?

Miss C är speedad och vill gå till alla kompisar som finns, det hjälper inte att säga att det är inte säkert att kompisarna är hemma, de är kanske iväg och firar helgen med släktingar.

Vi vill ju lära barnen hur mycket energi som går åt och hur man kan spara på energi men det är inte lätt när det är storhelger.

Jag beundrar pedagogerna

i Miss W:s skola, flera gånger varje termin tar de med sig hela gruppen och åker på studiebesök, har temadag eller vad det nu kan vara.

Nu ser jag ju förstås inte allt som försiggår i skolan, men Mr E som aldrig vill vara med på omvärldskunskap och frukost i skolan följer med när det är studiebesök.

Mr O är ju en trevlig och pratglad prick men kille som är riktigt formell, han kan och vet mycket om samhället för att bara vara 15 år.

Tvillingarna V och O, den ena pratar bara engelska och den andra har en språkstörning som gör honom svår att förstå.

Sedan är det ju Miss W bland alla dessa killar, hon är en riktig pratkvarn när hon är på humör, undrar om lärarna har plåster med sig på utflykterna, tror att de blir såriga i öronen. Kanske har de med sig proppar till öronen.

Samtidigt är jag så tacksam att Miss W fick chansen att gå i skolan i denna miljö där det inte gör något att man är annorlunda.

Lite mer kompiskontakter

Miss W har ju blivit en riktig ensamvarg, både för att hon själv tycker att det är jobbigt med jämnåriga men också för att de forna klasskompisarna inte har hållit kontakten med henne.

De sista veckorna så har det varit ett trendbrott, en av de tidigare klasskompisarna har varit här vid ett par tillfällen, det är tröttande för miss W att träffa kompisar. Även om det har jätteroligt så är hon ju mest van vid att hålla på med det hon tycker är roligt. Wattpad, något nytt spel på paddan och hunden.

Hon har också fått ett kvitto på hur saknad hon är när hon inte är i skolan för att hon är sjuk, alla säger att det blir så tyst vid matbordet, det är ju mest killar som går i hennes skola och de är inte lika diskussionsglada som Miss W.

Ah man så väl man känner sina barn

Nu har vi varit iväg och tittat på Peder Winstrup, det var lång kö för att komma in och titta. Redan efter ett par minuter så började Miss C "hur länge ska vi stå här", "jag ville ju inte detta egentligen", "jag ville vara hemma men inte ensam".

Miss W och vi föräldrar tyckte att det var fascinerande hur välbevarad herr Winstrup var med tanke på att han inte var mumifierad på det sätt som egyptierna har mumifierat gjorde på sin tid.

Vi fick en intressant inblick i att de sjukdomar som man säger är vällevnadssjukdomar i vår tid var det även på 1600-talet.

Det lackar mot jul

och det märks på barnen, båda två behöver jullov.

De är trötta och slitna, för Miss C ställer de brutna rutinerna till det i skolan, allting blir mycket jobbigare när man ska träna på julpjäsen istället för ha matte t ex.

För Miss W är det snarare det faktum att hon har jobbat hårt i skolan  hela terminen som gör att hon är väldigt sliten och svår att få till skolan. Kanske har hon jobbat hårdare än vad hon egentligen har resurser för. Fördelen med hennes skola är ju att där gör man inga schemaändringar i första taget, allt ska vara sig likt varje dag.

Det finns dom som säjer att barn får inte vara så rutinbundna att de inte kan ta när något ändrar sig, tja om detta kan man ju tycka i all oändlighet men jag ser ju på mina barn att om rutinerna fungerar så är de trygga och når längre i sin utveckling, som förälder vill jag ju att mina barn ska nå så långt det bara är möjligt.

Ja så här är det nog

http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2015/12/06/ar-bara-allergiska

Dom säjer att man orkar

Men vissa dagar känns det inte så. Ska det muttras, tjuras och man måste lirka med dem morgon, middag, kväll så tar krafterna slut endera dagen. Nu behöver jag inte lirka 3 ggr om dagen men ibland räcker det med att man måste lirka en gång varje dag för att man ska bli trött på allt och inte vilja mer.

Värst är det faktiskt när det ska tjuras på kvällen för då kommer ingen i säng i vettig tid och Miss C är en morgonpigg rackare så risken är stor att det bara blir någon timmes sömn.

Om hon ändå förstod hur mycket energi hon lägger på att muttra, tjura och allmänt tycka att livet är pest, energi som hon skulle kunna lägga på andra saker.

Mumien är intressant

Ja jag kanske inte tycker den är så intressant, min första tanke är ju att fy vad den måste lukta illa. Miss W däremot tycker att den är intressant, så hon vill åka kolla på den innan den begravs i Domkyrkan i Lund igen. Vad gör man inte för sina barn?

När Miss C fick höra att vi skulle titta på en mumie ville hon också med, frågan är om hon kommer att tycka att det är så kul när vi väl är där. I huvudet på mig ekar redan "mamma jag vill hem, är vi inte klara snart?"

Som lite extra grädde på moset ska Miss W skriva lite om mumien i Lund och mumier i allmänhet, ett litet projekt som ska omfatta svenska/historia/religion. Om detta ska bli informativt så får jag nog producera lite frågor om mumier, religion och historia, svenskan sköter hon bäst själv.

Så de närmaste dagarna får jag nog googla lite.