Ja föräldrarnas alltså. Vi har haft det stökigt med Miss W en lång period nu och det har i princip kvittat vad vi gjort för att hjälpa henne.
Under gårdagen kände jag att orken var på upphällningen och jag var dessutom rätt arg på en sak. Så jag gick in till henne och frågade hur hon skulle göra om min ork tog slut. Svaret jag fick var att hon skulle stanna hemma för ingen puffade på henne. Då berättade jag att kommunen inte kommer att stillatigande titta på när hon inte går till skolan utan man kommer att försöka hitta någon form av lösning som kanske innebär att man inte får bo kvar hemma och dit man måste åka tar inte emot både barn och husdjur. En del av svaret på detta är inte lämpligt att skriva ner.
Kontentan av det jag sa var att jag tycker att det är förfärligt att jag måste tjata om allt som ska göras, att hon inte tar ansvar för någonting själv.
Hon bearbetade det jag sa under någon timme sedan bad hon om ursäkt. Hon gick och la sig utan prut, första gången på länge. Hon steg upp och gjorde sig klar, meddelade att hon var klar att åka till skolan, allt utan att vi föräldrar behövde lägga tid och energi på att motivera, puffa på, tjata, ja jag skulle kunna fortsätta att skriva många synonymer.
Jag tycker inte om att skälla på henne men min inre motor hackade betänkligt igår och jag kände att jag orkar inte en dag till. Nu tror jag förstås inte att detta kommer att hålla i sig, men som tur är så det inte många dagar kvar och på flera av de dagarna ska det göras roligheter som kanske kan locka iväg henne utan att vi måste "bära" ut henne till bilen först.
Det går ju inte att bli sjukskriven från sin familj och frågan är hur en rehabilitering skulle se ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar