fredag 7 augusti 2015

Jag blir så ledsen

när jag läser olika bloggar om hur man har blivit bemött från olika vårdinstanser i väntan på en diagnos.


Som ni redan vet så har ju inte vi haft några svårigheter i umgänget med vårdinrättningarna. Lyssnar man på Kenth Hedevågs föreläsning om de saknade eleverna så är det ju många barn som har svårigheter att klara av sina dagar på dagis eller i skolan. Man pratar i termerna 10 - 15 % av Sveriges befolkning har någon form av svårighet att tillgodogöra sig undervisningen i skolan, men alla ska inte ha en diagnos.


Kenths föreläsning


Om man räknar om detta så kan det innebära upp mot 1,5 miljoner av Sveriges befolkning har olika svårigheter som gör att vardagen blir svår.


Att inte få hjälp att utreda eller bli beskylld för sitt barns svårigheter är ju ett hån både mot barnet och föräldrarna.


Tänk så mycket enklare det blir om barn får hjälp tidigt istället för i sena tonåren eller som ung vuxen. Kanske kan man lösa beteendeproblem lättare när man inte har använt dem i många år.


Kanske får man också möjlighet att träna på svåra saker under en lång tid för att på så sätt klara sitt vuxenliv lite bättre.


Att hitta ett drömyrke eller något som är nära drömyrket blir säkert också lättare om man får sin diagnos tidigt.


Miss C hade aldrig varit aktuell för utredning om vi inte hade stått på oss gentemot klassföreståndaren. Som tur är så tyckte skolpsykologen att det var viktigt att utreda Miss C med tanke på att Miss W fick sin diagnos först i åttonde klass.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar