Frågan är om hon vet varför det är så jobbigt att komma iväg till skolan.
Hon skyller på några saker som är yttre faktorer men de borde inte spela så stor roll som hon tillskriver dem.
Oavsett orsak så suger hon musten ur oss föräldrar, vi lirkar, kommenderar, höjer rösten, försöker vara lågaffektiva, vi börjar få slut på idéer som skulle kunna lösa upp knuten igen.
Vi kan ju inte bara strunta i att hon inte vill gå till skolan och låta henne ligga hemma, ännu så länge så har inte kommunen gjort någon som helst ansatser att de ska utreda oss som föräldrar och bestämma om det är lämpligt att bo med oss men den dagen kommer kanske när de bestämmer sig för att göra det. Vad händer då?
Jag skulle vilja hitta hennes drivkraft att komma vidare men den gömmer hon noggrant så att man inte ska hitta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar