Det här med att förhandla

det är mina telningar bra på.


Den ena vill ju som bekant ha leksaker och så vill hon slippa att gå och lägga sig. Hon har många olika metoder för att slippa det senare och det är mycket diskussioner fastän man förbereder i god tid.


Den andra har lagt sig till med vanan att förhandla om hur länge hon måste vara i skolan eller rent av om hon måste gå dit.


Allt detta diskuterande om självklara saker känner jag förstås igen, en del har jag ju praktiserat själv men å så tröttande det är.


Att de inte blir trötta själva är en gåta. Det måste ju vara krävande även för dem, då tänker jag mest i termerna att man inte får som man vill.


Ibland undrar jag faktiskt vad skillnaden hade varit om barnen hade fått sina diagnoser i unga år, hade många av de saker de lagt sig till med inte funnits då?