lördag 17 juni 2017

Livet tar och livet ger

för det mesta jämnar det ut sig på något sätt. Men jag kan inte alltid förstå gåvan med två barn som har högfungerande autism. Visst vet jag att genvariationen som orsakar detta funktionshinder är starkare än neurotypiska gener men kunde det inte räckt med ett barn med diagnos?

Jag är ju inte heller dummare än att jag inser att jag och maken sannolikt också har diagnoser. Alldeles oavsett vilken etikett man skulle sätta på oss så får vi ju ändå leva med det vi har, hade vi kunnat leva annorlunda och fått ett annat utfall när det gäller barnens svårigheter?

Hur man än vrider och vänder på det så återkommer man till sig själv och de livsval man gjort, har de valen påverkat barnens mående?

Utan vetskap om barnens diagnoser så gjorde vi ändå val som innebar återhämtning för dem, inte aktiviteter varje dag, inte hänga med kompisar varje dag. Vi gjorde säkert fler val men de två jag nämner är de som sannolikt gjort att Miss W orkade så länge som hon gjorde, hade hon hängt med kompisar varje dag och haft fler aktiviteter efter skolan tror jag att orken tagit slut långt tidigare.

Nej jag är inte i någon svacka men just funderingar kring vad man kunde gjort annorlunda snurrar ändå i hjärnan emellanåt. Vi kan inte gråta över spilld mjölk, vi kan bara ta om och göra saker och ting bättre för framtiden.

Vi kan bara hoppas att de val vi gör idag gör att barnen får livslånga och hållbara strategier som gör att de får bra vuxenliv.

onsdag 31 maj 2017

Livet pågår här och nu

men jag vill pausa tiden och livet ett tag.

Sedan barnen fick sina diagnoser så har ju en del svårigheter blivit mer synliga. Det som vi ser allra mest är att dagarna måste vara sig lika, om det blir för mycket aktiviteter eller för sena kvällar kan hela veckans skolgång bli en katastrof.

Miss C har ju ingen tidsuppfattning att luta sig på, så mat och sova måste man tydligt styra upp då hon inte har förmågan att lösa det själv.

Miss W har tidsuppfattning men ingen motor att starta upp aktiviteten fixa mat med.

Det här gör ju att barnen inte är självständiga och det är ju vad man hoppas för sina barn, att de ska bli självständiga och självgående. I detta fallet tror jag inte på bildscheman eller något annat, utan här får det nog bli boendestöd när de flyttar hemifrån.

Den kanske största förlusten för oss föräldrar är ju att vi sällan kan göra något för oss själva, väljer vi att göra något så blir det korta stunder, en konstutställning, trädgårdsmässa eller vad det nu kan vara.

Just att leva och göra saker är väl det jag saknar mest, jag blir trött av att alltid hålla rutinerna och av det finns väldigt lite manöverutrymme för spontana saker. Den enda spontana sak som fungerar bra är när vi lastar in barn och hund i bilen och åker till badsjön. Det händer att det är mycket folk där men för det mest så finns det gott om utrymme och man ligger inte inpå varandra vilket stressar Miss W när vi är vid havet.

onsdag 22 mars 2017

Vi har fått läxfritt

Miss C har läxfritt just nu och med det så mår hon bättre och känns gladare. Vi ska snart på EHK och då kommer vi be om att detta förlängs.

Vi föräldrar har också tänkt att begära att Miss C får gå ifrån någon gång varje dag för att jobba i lugnare miljö ihop med en resurs, hon fick det i början men så tyckte skolan att det gick så bra att det inte behövdes mer.

Jag tror att skolan gjorde en tankevurpa där, det gick bra och det var inte några infektioner som störde så då behövdes det inte mer. När man plockade bort det så ökade kraven på att själv kunna sätta igång att jobba och förstå uppgifterna.

Eftersom Miss C har dubbeldiagnos så tror jag att det till viss del är dubbel uppförsbacke, dels den bristande startknappen, dels svårigheterna att tolka vad som ska göras. Jag tror att energiläckaget ligger i att starta igång en uppgift, lösa den på bästa sätt och alltid göra detta i den stora gruppen.

Nu kan jag dock inte säkert veta utan vi får prova oss fram men det är bättre att prova än att inget göra.

söndag 19 mars 2017

Orden tog slut

ja inte egentligen, för tankarna om hur man ska hjälpa barnen på bästa sätt dom fortgår. Men orken att formulera tankarna i ett blogginlägg finns inte dessvärre. Alltså sinar orden.

Vi har haft en lång period där Miss C har varit sjuk, infektionerna har avlöst varandra sedan i början på hösten. Det har vabbats mycket, minst en dag i veckan hela hösten och vintern.

Frågan vi ställer oss är om kraven i skolan är för stora. När Miss C gick på dagis så var situationen likadan. När hon växt till sig/mognat ungefär vid 5 års ålder, då fixade hon de dagliga kraven bra och vi behövde inte vabba så ofta.

En anpassning är gjord, men den har inte varit i bruk så länge så vi kan ännu inte se om det hjälper. Vi har fått läxfritt för Miss C för vi tror inte att det finns någon ork att göra läxor efter en lång skoldag.

Vi har sagt sedan diagnosen sattes på Miss C att när hon ska börja högstadiet då tror vi att resursgrupp är det bästa, det sista halvåret bekräftar den tanken känns det som.

måndag 6 februari 2017

Insikter

Miss W har haft bekymmer med att somna ett längre tag. Särskilt en natt var det riktigt jobbigt, då kom hon och ville gosa, då vet vi att hon har ångest. Vi gosade en lång stund och det blev en sen natt av det hela.

Det som kom fram när vi gosade var att januari är en tuff månad, det har det varit ända sedan hon kraschade i åk 7. Jag tycker att det är jättebra av henne att hon ser mönstret, nu ska vi bara hitta ett sätt att komma vidare och nästa januari så har hon redan en strategi för att inte gå ner sig och må dåligt.

För att verkligen somna har hon fått Circadin och det har hjälpt henne. Nu startade terminen för handikappidrotten och med den igång så tror jag att det vänder för hon mår så bra av sin idrott att det överskuggar att det är mörkt ute, inget roligt händer med mera.

tisdag 24 januari 2017

Long time no see

Ja så kan man sammanfatta glappet i bloggandet.

Till slut blev det lov, om det är stökigt med schemabrytande aktiviteter i skolan så är det ännu mer stökigt för Miss C att ha lov. Hon klarar ju inte själv att hålla rutinerna med att stiga upp, äta frukost och klä på sig så om vi inte hjälper till så blir det pyjamasdag hela dagen. Det är inte att byta kläder som är problemet, det är snarare att komma till skott och gå hämta rena kläder som är problemet.

Miss W hade ett bra lov med kompiskontakter, idrott och vila. Nu har vi börjat skolan igen och inte kan man säga att det fungerar friktionsfritt. Hittills har det inneburit en hemmadag i veckan, visserligen jobbar hon hemma men inte med alla ämnen, får vi henne att göra två ämnen får vi vara nöjda.

Eftersom Miss W ska gå på gymnasiet så är det lite stressande att hon inte fixar att vara i skolan alla fem dagarna i veckan. Gymnasiet hon valt är inte ett specialgymnasium så vi är helt i händerna på hur skolan kan anpassa för att hon ska kunna jobba på sitt sätt. Skolan hon valt erbjuder i alla fall att man får göra stora delar av årskurs 2 och 3 som praktik och vi har börjat spåna lite på var, när och hur man ska kunna lösa det. Lyckas vi bara traggla oss igenom 1:an på gymnasiet så känns det som om världen kan öppna sig för Miss W

onsdag 14 december 2016

December

Ja man kan säga vad man vill om den månaden men inget kan beskriva hur det är att vara förälder till barn med NPF-diagnoser under december månad.

Barnen har precis som alla andra barn önskningar och vill så gärna få dem uppfyllda vid julklappsutdelningen. Men innan vi kommer dit så måste klara av månaden då det är mest schemabrytande aktiviteter på hela året.

Miss C klarar verkligen inte av när det blir schemabrytande aktiviteter det tar fruktansvärt mycket energi från henne och hon är på ett gräsligt humör. Vi drar ner på kraven så mycket vi kan just nu och så får vi se om det lugnar sig snart.

Miss W är lugn som en filbunke trots julen, tror mest att hon längtar till att det är lov. För en gångs skull har hon skrivit önskelista, det var länge sedan sist.

måndag 21 november 2016

Livet rullar på

ibland på slät väg och ibland på en krokig skumpig väg.

Miss W tar stora kliv rent socialt sett och har börjat skaffa sig ett bredare nät av kompisar, jag skriver kompisar för att det känns inte lika nära som ordet vän. Vänner har hon några få utav. Hon har ju börjat idrotta igen och vi märker hur bra hon mår av det.

Om man jämför våra barn så har alltid Miss C varit nördig med sina intressen men Miss W har aldrig uppfattats vara nördig på det sättet men nog är hon nördig alltid. Hennes idrott är hennes nörderi men även musiken hon lyssnar. Hon kan allt om banden hon lyssnar på.

Nu väntar vi bara på att hon ska mogna när det gäller skolgång och yrkesliv, i samråd med skolan har vi insett att vi får vänta ut henne. Frågan är bara om praktikplats är något hon kan tänka sig om hon inte går i skolan.

Hon har ju funderingar på vad hon vill bli men ser inte hur hon ska ta sig dit.

måndag 31 oktober 2016

Äntligen lov

Innan har jag aldrig tänkt så, men just nu när Miss W stökar på sitt vis och Miss C blir sjuk titt som tätt så känns det som om vardagssituationen är övermäktig.

Miss W har haft prao den sista veckan innan lovet och det har fungerat bra, hon har varit nöjd och belåten med det hon har fått göra och fått uppleva. Arbetsgivaren var nöjd med henne och om hon behövde praoplats i framtiden så var det bara att hojta till. Det känns skönt för oss föräldrar att den praoplats hon valde passade henne bra och att hon därmed orkade delta, reflektera över det hon var med om och kunde diskutera olika saker med sin arbetsgivare.

Nu hoppas vi bara på att hon ska göra en koppling mellan att gå i skolan och sitt framtida yrkesliv så att hon går iväg utan stök på morgonen.

Miss C vill så mycket men kroppen orkar inte lika mycket. Hänga med kompisar är viktigt men vi märker att orken inte riktigt räcker för både skola och mycket kompishäng, frågan är hur vi ska knäcka den nöten. För Miss C mår inte bra om hon inte får vara med kompisar samtidigt så måste vi ju på något sätt värna en fungerande skolgång.

Mitt i detta står vi föräldrar, vi försöker ständigt finna lösningar när något kärvar men vi börjar bli rejält trötta och slitna, det är så mycket som ska fungera och fixas. Vi närmar oss en jul som innebär julshopping = ingen av oss känner väl varken lust eller ork att ta tag i det. Shoppa allt på nätet?

söndag 16 oktober 2016

Jag samlar kraft inför kommande vecka

Vi har en tuff vecka framför oss med Miss W, favoritläraren är borta för att vidareutbilda sig. Det brukar betyda att det är stökigt att komma till skolan.

Om jag jämför med tidigare perioder när det varit svårt att få Miss W till skolan så är skillnaden att nu gör hon saker på sin fritid. Hon spelar handboll, träffar kompisar och går på hundkurs, främst handbollen gör att hon mår så mycket bättre. Men kan det vara så att det som gör att hon mår så mycket bättre också gör att hon blir mentalt trött?

Just mentalt trött var hennes eget uttryck, och det syns på henne att hon är sliten, alltså får vi väl backa lite med närvaron i skolan och försöka göra mer skolarbete hemma.

Vi försöker lära henne att balansera livet så att hon orkar med skolan men ändå har någon form av aktiviteter, problemet där är väl att vi inte kan krypa in i henne och känna av hur mycket ork hon har för saker och ting.

fredag 14 oktober 2016

Miss W:s skolgång går knackigt

Frågan är om hon vet varför det är så jobbigt att komma iväg till skolan.


Hon skyller på några saker som är yttre faktorer men de borde inte spela så stor roll som hon tillskriver dem.


Oavsett orsak så suger hon musten ur oss föräldrar, vi lirkar, kommenderar, höjer rösten, försöker vara lågaffektiva, vi börjar få slut på idéer som skulle kunna lösa upp knuten igen.


Vi kan ju inte bara strunta i att hon inte vill gå till skolan och låta henne ligga hemma, ännu så länge så har inte kommunen gjort någon som helst ansatser att de ska utreda oss som föräldrar och bestämma om det är lämpligt att bo med oss men den dagen kommer kanske när de bestämmer sig för att göra det. Vad  händer då?


Jag skulle vilja hitta hennes drivkraft att komma vidare men den gömmer hon noggrant så att man inte ska hitta den.

söndag 9 oktober 2016

Den här helgen har varit en slappehelg

Barnen är förkylda, Miss C för tredje gången denna terminen!. Maken kör med sina huskurer så han har nog inte blivit riktigt lika förkyld som barnen.

Själv har jag också en snäll släng av förkylningen och jag har kört med Berocca och C-vitaminer för att slippa få hostan som Miss C har.

Vi vilar också ut oss efter ett födelsedagsfirande som skapade oro hos Miss W, det var stök hela veckan före den stora dagen.

Miss W har dessutom återupptagit sitt gamla fritidsintresse handboll och är mycket gladare än hon varit de sista 2 åren. Hon har fått kompisar i laget och det känns bra, dessutom är en av de nya kompisarna en tjej som är några år äldre och på ytan verkar hon må bra och ha ett bra liv trots sin diagnos. Kanske kan det ge Miss W lite input så hon ser att det går bra att leva med en diagnos, man får ett bra och innehållsrikt liv.

Miss C hon gaggar om sitt hängande med kompisar, nu när hon inte får träna så blir det tjat även dagar då hon normalt inte får hänga med sina kompisar. Att behöva vara hemma utan kompisar en hel dag är lika med en världskatastrof.

När det ändå funkar hyfsat friktionsfritt så undrar man vad nästa krasch innebär.

fredag 23 september 2016

Min hjärna har slagsida

Det funkar allt bättre med skolgången för barnen, visst är det gnissel vissa morgnar när Miss W ska iväg till skolan men inte värre än att vi får iväg henne, ännu så länge i varje fall.

Fram emot kväll blir det gnissel på Miss C om hon inte är på läxhumör, det som är så trist i sammanhanget är att mentorn är mycket duktig på att lägga ut läxorna på webben så att man kan kolla där varje gång det är dags att läsa läxan. Just nu har vi ett läsblock, 15 min läsläxa varje dag, detta är Miss C van vid och hon har själv fått välja boken hon ska läsa i så ännu så länge funkar det.

Vi har fått styra upp vilka dagar man får hänga med kompisar, har man aktiviteter på kvällen så måste man läsa läxan på eftermiddagen och då finns det inte tid över för kompisarna. Just denna regel är det mest gnissel kring och man blir lika trött varje gång man måste diskutera detta.

Min hjärna har varit överbelastad länge och jag har kämpat för att inte få slagsida. Nu hoppas jag på att det blir lite lugnare ett tag, det är nämligen inga inplanerade möten i skolan, på barnhabiliteringen eller på BUP. Vi ska helt enkelt klara oss själva om det går.

onsdag 14 september 2016

Jag har tänkt på en sak,

en viktig sak för oss föräldrar till barn med NPF-diagnoser.

Tanken dök upp när jag såg en annons på FB, det var Barncancerfonden som ägde annonsen. Det fanns en massa berättelser om olika barn och om en hel del forskning.

Hjärnfonden är ju "vår fond", varför finns det inte en Barnhjärnfond? Man kan ju inte ge samma typ av mediciner till ett barn som till en vuxen. En Barnhjärnfond skulle kunna samla in pengar och stötta olika projekt som leder till förbättringar för barnen med NPF-diagnoser. Kanske skulle någon lärare vilja forska på hur läsutvecklingen blir för ett barn som har hjälp av en pedagoghund och kunna få forskningsanslag för detta. Någon annan kanske skulle vilja studera om närvaron i skolan blir högre hos barn med diagnoser om man har en pedagoghund till sin hjälp och behöver en kontrollgrupp på en annan skola och därmed få hjälp att hitta den skolan.

Man gör ju en stor studie på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala om hur vårdhunden Livia påverkar barns läkande i samband med sjukdom, man pratar om både själslig och kroppslig läkning.

Det finns ju redan idag exempel man kan använda som argument för att man ska använda tränade hundar att hjälpa barn vidare i sin utveckling. Ett exempel är ju Albin som fick hjälp av Essie, en liten kompishund och hennes förare Charlotta Stading.

Pusselbitens skola i Dalby (Skåne) har hjälp av en habiliteringshund för att hjälpa sina elever att nå så långt de bara kan i sin utveckling.

På något sätt är ju barn- och ungdomstiden den tid då vi ska hjälpa våra barn förbi de största hindren och vi ska helst undvika att de blir hemmasittare. Kanske kan den djurassisterade pedagogiken även hjälpa våra barn med det sociala samspelet, som hundförare är man ju inte i fokus hela tiden och då märks ju inte heller de svårigheter man brottas med heller så tydligt.

När jag tänker en Barnhjärnfond så tänker jag inte bara på ovanstående, det finns så mycket en Barnhjärnfond skulle kunna göra. En sammanhållande länk med information, korrekt information, om diagnoser och vad de innebär. Fonden skulle också kunna bidra med information om hur samhällssystemet fungerar när det gäller bidragsbiten. En Barnhjärnfond skulle kunna uppmuntra och finansiera forskning som ger bättre metoder att hjälpa våra barn, i detta fallet tänker jag på både mediciner anpassade för barn, behandlingsmetoder för barn. Men mest av allt synliggöra de ansträngningar som görs för att komma vidare i gåtan varför 10 - 15 % av befolkningen har en annan funktionsförmåga än resten av befolkningen. Kanske skulle de kunna bidra med kunskap om hur man utjämnar skillnaderna över tid, inte bara här och nu.

måndag 12 september 2016

När man inte får de anpassningar som lagen ger rätt till

Vad gör man då?

Det där är en svår bit, man vill ju faktiskt ha ett bra arbetsklimat med skolans personal. Kanske man kan börja hos elevhälsan i kommunen, det finns någon som inte är knuten till skolan barnet går på, rent organisatoriskt alltså. De har till uppgift att värna elevhälsan, se till att elevernas miljö är sådan att de kan vara i skolan och uppfylla sin skolplikt. Rimligen bör där även finnas en fördjupad kunskap som respektive skola kan dra nytta av.

Om detta ändå inte hjälper då? Barnhabiliteringen har specialpedagoger som kan hjälpa till att handleda lärare i hur man bör anpassa för berörd elev.

Det finns något som heter skolpedagogiska myndigheten som har till uppgift att se till att alla kan fullgöra skolgången så bra det bara går. De har kurser och nätverksträffar. Jag är ganska övertygad om att man som privatperson kan ringa dit och ställa frågor om anpassningar med mera.

Det finns en uppsjö med FB-grupper där man diskuterar olika spörsmål kring funktionshinder och lärande, känner man till någon själv kan man ju tipsa skolan om gruppen och säga att jag uppfattar gruppen som seriös och har kloka tankar kring hur man anpassar/bemöter.

Inom Utbildningsradion brukar det finnas gott om kurser för pedagoger, de har rena Tv-program och en del radioprogram. När det gäller autism så visade de en serie som heter Livet med autism som vi har haft mycket nytta av.

Ibland handlar det bara om att tänka nytt, våga prova att jobba på ett annat sätt. Hur man framför detta på bästa sätt utan att skolan känner sig kränkt är inte lätt att veta.

Senast igår träffade jag en mamma till en killa med ADHD som inte visste hur hon skulle få skolgången att fungera för sonen, de bor i grannkommunen där det faktiskt finns en del privata skolor, resursgrupper och ett stort underlag av elever så man skulle ju kunna tänka sig att det fanns både kunnande och resurser men tydligen inte.

lördag 10 september 2016

Sakta men säkert fortsätter vi

på den inslagna vägen när det gäller Miss C:s läxor.

Hon är inte överförtjust men när läxan är uppdelad i småportioner så behöver vi inte tjata så mycket om läxläsningen som vi skulle behöva göra annars. För oss vuxna innebär det ju läxläsning varje dag istället för bara två gånger i veckan, frågan är vilket som egentligen är bäst.

Det jag funderar mest på i detta fallet är om jag som förälder kan be skolan om övningsmaterial på det som finns i läxa i till exempel engelska. Just nu tillverkar jag ju själv det träningsmaterial som behövs. Till slut kommer ju mina egna idéer om träningsmaterial ta slut och om då inte skolan beredd på att de måste hjälpa till kanske vi får bekymmer, dessutom är jag inte pedagog och ännu mindre specialpedagog.

Ett par saker ska skolan få ställa upp med, skrivböcker som inte har så täta rader, har redan insett att ett vanligt kollegieblock inte fungerar så bra. En till svenskan och de uppgifter som man har till läsläxan och en bok till engelskan och främst glosorna då.

tisdag 6 september 2016

Nu har det varit tyst ett tag

Men det beror inte på att allt fungerar som smort. Jag har fått lägga mycket energi på att försöka hitta lösningar för Miss C som börjat fjärde klass och därmed har fler läxor.

Det har varit mycket gråt och tandgnisslan från henne. Livet är orättvist, jag har det värst i hela världen är några av kommentarerna som kommit.

Nåja, mentorn är finemang och vi pratas vid via mail någon gång per vecka för att stämma av hur det gått och hennes sista mail gav vid handen att våra ansträngningar hade givit resultat. Men det innebär ju inte att vi är över puckeln ännu och med puckeln menar jag att Miss C har accepterat sina läxor och på vilket sätt som vi gör dem.

Vi har en Mp3-spelare som vi ska försöka introducera för läsläxan, vi har inte fått Miss C att använda den ännu. Som jag har förstått så använder man Mp3-spelare med boken inläst till barn med dyslexi, Miss C vill ju vara som alla andra och läsa själv men det tar tid och mycket energi så det hade varit bra om vi kunde få Miss C att lyssna i första hand och sedan läsa en sida eller kanske två varje gång vi gör läxan så hade mycket varit vunnet. Nu är snart första boken utläst så när vi börjar med nästa bok, då ligger jag i startgroparna och plockar fram Mp3-spelaren och högtalaren jag köpt sedan ska vi lyssna tillsammans.

måndag 22 augusti 2016

Jag har funderat lite på den där ledaren i Expressen

och sedan har jag funderat lite på det där med vårdbidraget, vad det ska räcka till.

Att få saker täckta med merkostnadsdelen i vårdbidraget är inte helt lätt, understiger ens merkostnader x kr får man ju inte ut något för sina merkostnader.

Jag ska ta ett exempel, i en familj så klarar inte barnen själv att göra frukost så föräldrarna har "uppfunnit" en frukostlåda, enkelt uttryck man har samlat allt man kan tänkas behöva för att göra frukost i en låda i kylskåpet. I detta fallet får man ju inte ut kostnaden för lådan fastän den kanske bara köpts in för ändamålet. Tack vare lådan så klarar barnen numera att ta fram och göra sin egen frukost.

I en annan familj klarar barnet/barnen inte att hämta grejor när det är dags för fotbollsträning. Hos vissa familjer kanske det räcker med en lista på vad man ska ha med sig i träningsväskan men i den här familjen behövde man göra om i de utrymmen där man hade tränings-/gympakläder och badkläder. Lådor fick köpas in, lamineringsmaskin hade man införskaffat tidigare för att laminera bilder med gympakläder, fotbollskläder och badkläder. När man gjorde denna ändring så minskade platsen för förvaring drastiskt och man fick införskaffa en ny garderob för att förvara de saker som numera inte fick plats i samma skåp som barnets lådor med tränings-/gympakläder och badkläder.

De här sakerna är inte unika för familjer med NPF-barn, man får hitta lösningar som passar ens barn eftersom lika många barn som har diagnoser lika många olika funktionsvarianter finns det.

Att försöka få ihop vardagen med ett eller flera barn med NPF-diagnoser kräver mycket av föräldrarna, man ska ha rutiner som fungerar, man ska åka med barnen till vårdinrättningar, man ska ha läkarintyg x många för olika saker, man ska ofta jaga Försäkringskassan, vårdinrättningarna och kanske även skolan. Har man riktig otur måste man dessutom anmäla skolan för bristande anpassningar. Man ska ha ork över att tänka ut anpassningarna som behövs, man ska försöka utveckla barnen så långt det bara går, man måste hitta sätt att förmå barnet att prova något som är okänt men som skulle kunna bli hur bra som helst. Men mest av allt så ska man inte gå under på vägen som förälder. Att jobba heltid är i princip uteslutet, det är ju få veckor på året som inte innehåller någon form av besök på vårdinrättningar eller i skolan. Själv jobbade jag 81 % när hemmasittandet var ett faktum och jag insåg ganska snabbt att jobba så mycket var inte att tänka på för min del. Idag jobbar jag 62 % men ändå så betalar jag tillbaka pengar varje gång det är flexavstämning för att jag har varit borta mer än 20 h som tillåts ha i minus på flexen, kanske borde jag gå ner mer i tid men jag lever ständigt på hoppet att nästa termin så går det bättre.

Så med detta vill jag ha sagt att vårdbidraget är sannolikt för snålt tilltaget, de flesta familjer får garanterat sämre ekonomi av ett barn blir hemmasittare.

tisdag 16 augusti 2016

Måste de inte faktagranska ledarskribenternas inlägg?

Jag är egentligen inte arg, är nog mest förvånad över att man på en så stor tidning som Expressen släpper igenom en ledare utan att ha torrt på fötterna.

Vi har vårdbidrag för våra båda barn, den ena har varit hemmasittare som bekant, den andra försöker vi hitta anpassningar till som fungerar som gör att hon inte kraschar. Under stora delar av det första året med Miss W och hennes hemmasittande slog jag knut på mig själv för att både finnas för henne och kunna vara jobbet. Hade ständigt dåligt samvete för att jag inte kunde jobba. Nu inser jag hur dumt det var att ha dåligt samvete för jobbet, det finns väl inte något viktigare än våra barn och deras väl och ve? Det är ju meningen att de ska bli välfungerande medborgare som vuxna, de ska jobba och betala skatt precis som vi föräldrar gör.

Jag har gått ner i arbetstid för det fungerar inte att inte veta om och när man kommer till jobbet. Samhället misslyckades med sitt mobila team, de kämpade hårt men insåg de inte fick Miss W att gå till skolan så återigen landade denna fråga hos oss föräldrar. Skolan börjar 8.30 och vi kör Miss W dit, helt fel håll för både mig och maken när vi ska till jobbet. Redan där hamnade vi i en situation där jag ständigt naggade på flexen, alltså fick jag börja senare på dagen. Sedan ska man ju köra barnen till BUP och barnhabiliteringen, även om man får en sen tid så ska jag ju först köra från jobbet och sedan hem och hämta barnet och därefter vidare till annan ort, återigen så rök flexen nu pratade vi inte om att nagga nu var det rejäla hugg i flexen, det är trist att behöva betala tillbaka en hel månadslön två gånger om året så nu vi fick även ändra på tiden när jag slutar på dagen. Det blir inte många arbetstimmar kvar när man måste senarelägga när man börjar och tidigarelägga när man slutar.

Jag är oerhört tacksam för vårdbidraget men det är ju inte några fantasisummor man får och det är inte sjukpenninggrundade vilket innebär att om jag blir sjuk så sjunker inkomsten drastiskt. Sannolikheten för att man blir sjukskriven på grund av utmattning på grund av barnens diagnoser är stor, jag kan inte de faktiska talen men en stor del av föräldrarna till barn med NPF-diagnoser mals ner i systemet. Vi slåss mot samhället istället för att jobba med samhället.

Det vi föräldrar vill är att det ska finnas en kunskap ute hos kommunerna, har man inte den så finns det faktiskt andra offentliga förvaltningar som kan hjälpa till och guida om hur man ska anpassa bäst. Ska alla barn inkluderas i skolan måste man också ha en beredskap för att alla barn inte klarar skolan som den ser ut idag. Tyvärr är det så att man måste i princip ha en diagnos för att få rätt hjälp, rätt hjälp kostar pengar och frågan är om alla kommuner har pengar nog att hjälpa de barn som verkligen behöver anpassningar av olika slag.

Att slåss för att barnet ska få rätt anpassningar är tidskrävande och det tar mycket energi, både tiden och energin behöver man egentligen för att hjälpa barnet som mår så dåligt. Hade man behandlat utmattade barn på samma sätt som utmattade vuxna så hade det kanske blivit fart på skolorna runt om i Sverige, men det finns inget rehabiliteringskrav på den svenska skolan.

Vi har valt vägen att försöka hitta aktiviteter i lagom dos som ger energin och livslusten tillbaka, men om man som förälder själv är helt slut kanske man inte orkar det.

Vi är inga übermänniskor och vår ork hänger på en skör tråd emellanåt men vi försöker ge varandra tid att återhämta sig mellan varven för annars blir vi snart också sjukskrivna och det är ingen bra lösning för vår familj.