måndag 6 juni 2016

Öppet brev till Hanne Kjöller

Bästa Hanne Kjöller
Har du någonsin träffat en familj där ett eller flera barn är hemmasittare? Tror inte det för då hade Du inte skrivit som du gjorde på DN debatt.

Jag är en av många föräldrar i detta avlånga land som har en hemmasittare och jag precis som alla de andra föräldrarna önskar inget hellre än att våra barn går i skolan som neurotypiska barn gör.

Det som är mest snedvridet i din ledare är att Du bara pratat med skolledare. Skolledare är lärare som gjort karriär och som har en uppgift om att hålla budgeten men helst också ha goda betygsresultat utan att behöva lägga ut extra pengar på anpassningar och resurser.

Hade Du pratat med specialpedagoger som brinner för dessa barn hade nog Din ledare sett annorlunda ut.

Tyvärr är det så att alltför många barn i Sverige inte får den hjälp de skulle behöva. Sverige sviker dessa barn å det grövsta. Det värsta är alla de barn som passerar år efter år i skolan utan att någon reagerar eller tycker att vi borde utreda det här.

Vi som föräldrar blir skärskådade allt för att hitta något som man kan slå ner på, det är vårt fel att barnet är hemmasittare. Man får höra kommentarer som att man ska inte stanna hemma med sitt barn som har så mycket ångest att de inte vill leva längre. Man ska se till att göra det tråkigt hemma för att barnet ska vilja vara i skolan. Hm, men skolan har gjort att barnet kraschar och det tar energi från barnet att bara tänka på att gå dit. Vi hade aldrig sagt till en vuxen som är totalt utmattad och blir sjukskriven att du måste vara på jobbet igen imorgon och jobba hela dagen, men detta är det som erbjuds våra barn. De ska tillbaka till den skola som gjort att de kraschat och helst på full tid med en gång. En vuxen som kraschar arbetstränar ibland under mycket lång tid för att sedan komma tillbaka till arbetsmarknaden, detsamma borde gälla för våra barn. De åtgärder som görs bör syfta till att barnet hittar en balans som gör att det blir ett fullgott liv med, arbete, familj och fritid.

Det är väldigt varierande i Sverige om man som förälder får ett vab-intyg eller ej. Förvisso är det så att ångest och oro är en del av många NPF-barns vardag men när ångesten och oron är så stor att barnet inte kan gå till skolan borde det vara självklart att föräldrarna ska kunna vara hemma för vård av barn men så ser det inte ut. Allt handlar om vilken läkare man träffar på sin mottagning.

Det kommer rapport på rapport om att föräldrar till barn med svårigheter (inte bara NPF-diagnoser) har en oändlig mängd myndighetskontakter. Alla dessa kontakter ska skötas på dagtid men då är det ju tänkt att vi föräldrar ska jobba. Alltså stressar vi för att hinna med både jobb och alla kontakter, till slut tar vi som föräldrar slut och blir sjukskrivna. När vi väl är tillbaka på jobbet igen inser vi att vi kan inte jobba så mycket som vi har gjort tidigare alltså går vi ner i arbetstid, har man tur och har vårdbidrag beviljat så kanske man går plus minus noll annars får man försämrad ekonomi i familjen som en ytterligare följd av att skolgången havererat.

Tänk om man någon gång skulle säga så här i stället:
Gör rolig saker som ger ditt barn energi och ork att komma tillbaka till skolan, när hen vill det så är vi beredda och anpassar med noggrant planerad återgång till skolan, med bara enstaka lektioner till att börja med.

På Utbildningsradions hemsida så finns det en serie som heter Liv med autism och så finns det en föreläsning av Kenth Hedevåg om de saknade barnen, bägge delarna kan varmt rekommenderas för att bättre förstå varför det finns hemmasittare. I serien Liv med autism finns ett mycket bra program om Albins väg tillbaka.

Kenth Hedevågs siffror om hur många barn som har svårighet att hänga med i den svenska skolan borde vara en väckarklocka för ansvariga politiker. Kanske borde Du göra en djupintervju med honom och höra hans tankar.

Du dömer ut en stor grupp människor som Du inte träffat och som ställs inför långt större utmaningar än vad föräldrar till neurotypiska barn gör. Vi kan verka tjuriga, fyrkantiga och ej kompromissvilliga i våra kontakter med myndigheter om vi inte får den hjälp som vi tror att vårt barn behöver, kanske måste vi vara det för vem skulle annars strida för våra barn?

Tyvärr är inte vårt samhälle byggt på ett sådant sätt, att man i princip utan att be om/hota för att få något, får det alternativ som är bäst för individen. Den som orkar kämpa för sitt barn är obekväm i myndigheters ögon eftersom denne inte finner sig i det första alternativet som presenteras.

Utöver detta så har många av oss föräldrar samma svårigheter som barnen men är inte utredda för det eftersom diagnoserna inte fanns när vi växte upp och vi har därmed inte fått hjälp på det sätt som barn och ungdomar kan få idag.

Tro inte annat än att vi föräldrar vill att våra barn ska gå i skolan, de ska må bra och känna att de har en framtid. Vi gör vårt absolut bästa, vi tar hjälp av samhället i hopp om att hitta ännu bättre lösningar för våra barn. Vi är inte rättshaverister som jobbar mot myndigheterna men vi får slåss enormt mycket för att få det vi faktiskt har rätt till enligt lagen. Rätt ofta måste vi anmäla skolan för bristande anpassning och det ses inte med blida ögon. Däremot kan vi inte anmäla den bristande vården eller det faktum att våra barn ibland faller mellan stolarna och därmed inte får den hjälp de har rätt till.

1 kommentar:

  1. Så bra skrivet! Vi är många som delar dessa upplevelser och möts av denna okunskap! Hoppas detta når fram till Hanne för hon behöver verkligen upplysas!!!

    SvaraRadera