Vi har fått läxfritt

Miss C har läxfritt just nu och med det så mår hon bättre och känns gladare. Vi ska snart på EHK och då kommer vi be om att detta förlängs.

Vi föräldrar har också tänkt att begära att Miss C får gå ifrån någon gång varje dag för att jobba i lugnare miljö ihop med en resurs, hon fick det i början men så tyckte skolan att det gick så bra att det inte behövdes mer.

Jag tror att skolan gjorde en tankevurpa där, det gick bra och det var inte några infektioner som störde så då behövdes det inte mer. När man plockade bort det så ökade kraven på att själv kunna sätta igång att jobba och förstå uppgifterna.

Eftersom Miss C har dubbeldiagnos så tror jag att det till viss del är dubbel uppförsbacke, dels den bristande startknappen, dels svårigheterna att tolka vad som ska göras. Jag tror att energiläckaget ligger i att starta igång en uppgift, lösa den på bästa sätt och alltid göra detta i den stora gruppen.

Nu kan jag dock inte säkert veta utan vi får prova oss fram men det är bättre att prova än att inget göra.

Orden tog slut

ja inte egentligen, för tankarna om hur man ska hjälpa barnen på bästa sätt dom fortgår. Men orken att formulera tankarna i ett blogginlägg finns inte dessvärre. Alltså sinar orden.

Vi har haft en lång period där Miss C har varit sjuk, infektionerna har avlöst varandra sedan i början på hösten. Det har vabbats mycket, minst en dag i veckan hela hösten och vintern.

Frågan vi ställer oss är om kraven i skolan är för stora. När Miss C gick på dagis så var situationen likadan. När hon växt till sig/mognat ungefär vid 5 års ålder, då fixade hon de dagliga kraven bra och vi behövde inte vabba så ofta.

En anpassning är gjord, men den har inte varit i bruk så länge så vi kan ännu inte se om det hjälper. Vi har fått läxfritt för Miss C för vi tror inte att det finns någon ork att göra läxor efter en lång skoldag.

Vi har sagt sedan diagnosen sattes på Miss C att när hon ska börja högstadiet då tror vi att resursgrupp är det bästa, det sista halvåret bekräftar den tanken känns det som.

Insikter

Miss W har haft bekymmer med att somna ett längre tag. Särskilt en natt var det riktigt jobbigt, då kom hon och ville gosa, då vet vi att hon har ångest. Vi gosade en lång stund och det blev en sen natt av det hela.

Det som kom fram när vi gosade var att januari är en tuff månad, det har det varit ända sedan hon kraschade i åk 7. Jag tycker att det är jättebra av henne att hon ser mönstret, nu ska vi bara hitta ett sätt att komma vidare och nästa januari så har hon redan en strategi för att inte gå ner sig och må dåligt.

För att verkligen somna har hon fått Circadin och det har hjälpt henne. Nu startade terminen för handikappidrotten och med den igång så tror jag att det vänder för hon mår så bra av sin idrott att det överskuggar att det är mörkt ute, inget roligt händer med mera.

Long time no see

Ja så kan man sammanfatta glappet i bloggandet.

Till slut blev det lov, om det är stökigt med schemabrytande aktiviteter i skolan så är det ännu mer stökigt för Miss C att ha lov. Hon klarar ju inte själv att hålla rutinerna med att stiga upp, äta frukost och klä på sig så om vi inte hjälper till så blir det pyjamasdag hela dagen. Det är inte att byta kläder som är problemet, det är snarare att komma till skott och gå hämta rena kläder som är problemet.

Miss W hade ett bra lov med kompiskontakter, idrott och vila. Nu har vi börjat skolan igen och inte kan man säga att det fungerar friktionsfritt. Hittills har det inneburit en hemmadag i veckan, visserligen jobbar hon hemma men inte med alla ämnen, får vi henne att göra två ämnen får vi vara nöjda.

Eftersom Miss W ska gå på gymnasiet så är det lite stressande att hon inte fixar att vara i skolan alla fem dagarna i veckan. Gymnasiet hon valt är inte ett specialgymnasium så vi är helt i händerna på hur skolan kan anpassa för att hon ska kunna jobba på sitt sätt. Skolan hon valt erbjuder i alla fall att man får göra stora delar av årskurs 2 och 3 som praktik och vi har börjat spåna lite på var, när och hur man ska kunna lösa det. Lyckas vi bara traggla oss igenom 1:an på gymnasiet så känns det som om världen kan öppna sig för Miss W

December

Ja man kan säga vad man vill om den månaden men inget kan beskriva hur det är att vara förälder till barn med NPF-diagnoser under december månad.

Barnen har precis som alla andra barn önskningar och vill så gärna få dem uppfyllda vid julklappsutdelningen. Men innan vi kommer dit så måste klara av månaden då det är mest schemabrytande aktiviteter på hela året.

Miss C klarar verkligen inte av när det blir schemabrytande aktiviteter det tar fruktansvärt mycket energi från henne och hon är på ett gräsligt humör. Vi drar ner på kraven så mycket vi kan just nu och så får vi se om det lugnar sig snart.

Miss W är lugn som en filbunke trots julen, tror mest att hon längtar till att det är lov. För en gångs skull har hon skrivit önskelista, det var länge sedan sist.

Livet rullar på

ibland på slät väg och ibland på en krokig skumpig väg.

Miss W tar stora kliv rent socialt sett och har börjat skaffa sig ett bredare nät av kompisar, jag skriver kompisar för att det känns inte lika nära som ordet vän. Vänner har hon några få utav. Hon har ju börjat idrotta igen och vi märker hur bra hon mår av det.

Om man jämför våra barn så har alltid Miss C varit nördig med sina intressen men Miss W har aldrig uppfattats vara nördig på det sättet men nog är hon nördig alltid. Hennes idrott är hennes nörderi men även musiken hon lyssnar. Hon kan allt om banden hon lyssnar på.

Nu väntar vi bara på att hon ska mogna när det gäller skolgång och yrkesliv, i samråd med skolan har vi insett att vi får vänta ut henne. Frågan är bara om praktikplats är något hon kan tänka sig om hon inte går i skolan.

Hon har ju funderingar på vad hon vill bli men ser inte hur hon ska ta sig dit.

Äntligen lov

Innan har jag aldrig tänkt så, men just nu när Miss W stökar på sitt vis och Miss C blir sjuk titt som tätt så känns det som om vardagssituationen är övermäktig.

Miss W har haft prao den sista veckan innan lovet och det har fungerat bra, hon har varit nöjd och belåten med det hon har fått göra och fått uppleva. Arbetsgivaren var nöjd med henne och om hon behövde praoplats i framtiden så var det bara att hojta till. Det känns skönt för oss föräldrar att den praoplats hon valde passade henne bra och att hon därmed orkade delta, reflektera över det hon var med om och kunde diskutera olika saker med sin arbetsgivare.

Nu hoppas vi bara på att hon ska göra en koppling mellan att gå i skolan och sitt framtida yrkesliv så att hon går iväg utan stök på morgonen.

Miss C vill så mycket men kroppen orkar inte lika mycket. Hänga med kompisar är viktigt men vi märker att orken inte riktigt räcker för både skola och mycket kompishäng, frågan är hur vi ska knäcka den nöten. För Miss C mår inte bra om hon inte får vara med kompisar samtidigt så måste vi ju på något sätt värna en fungerande skolgång.

Mitt i detta står vi föräldrar, vi försöker ständigt finna lösningar när något kärvar men vi börjar bli rejält trötta och slitna, det är så mycket som ska fungera och fixas. Vi närmar oss en jul som innebär julshopping = ingen av oss känner väl varken lust eller ork att ta tag i det. Shoppa allt på nätet?