Det är allt tur att vi är olika

Den här bloggen delar frikostigt med sig av sina erfarenheter med lite olika material som man kan använda för att bena ut problemen.

Det finns även länkar i min blogg till två olika bloggar som också tar upp NPF-problematik fast på en mer debattbas.

Jag har läst lite i denna bloggen Ett annat sätt att tänka, där finns ett och annat guldkorn som jag använt på Miss W.

Det är sällan jag provar allt eller alla tips som finns i en blogg, eftersom vi har levt utan diagnos för Miss W i över 14 år så har vi lärt oss en del knep för hur man bäst får henne att ställa upp på något som är jobbigt.

När det gäller Miss C så är ju hon av en helt annan typ och där får man ibland ignorera hennes utbrott totalt för det hjälper inte att lirka eller övertala.

Någonstans inom oss har vi väl tagit ett beslut om att så här är vårt liv och då får vi inrätta oss efter det och inte önska att saker och ting var annorlunda. Ett ex är kulturella saker som museum, det finns väl ett och annat sådant i landet som man skulle vilja besöka men det gillar inte barnen och då får jag snällt vänta med att gå dit tills de flyttat hemifrån. Men visst försöker vi vidga deras vyer och införa aktiviteter som de inte är vana vid för att de ska lära sig att det finns andra saker än de invanda som kan ge dem något.

Tecknen var entydiga

det blir inte någon skoldag på tisdagen. Klockan är över 22 och Miss W vägrar gå och lägga sig. Ja då vet man vad som väntar morgonen därpå = ingen skolgång.

Ingen skolgång = då måste man vara hemma från jobbet då Miss W absolut inte vill vara hemma själv.

Hennes skolgång är anpassad men antagligen tillräckligt, men hur ska vi mer anpassa? Det är ju inte lätt att få Miss W att berätta vad hon vill eller behöver, tror inte ens hennes mentor vet vad som behövs för att Miss W ska gå i skolan varje dag.

Som tur är så är hela undervisningen webbaserad så hon kan jobba hemma med ett eller två ämnen vilket hon också gör.

Imorgon är en annan dag och kanske lyckas vi bättre då.

Ibland känner jag

att jag inte fördjupar mig som jag borde. Kanske det hade varit bra om jag t ex skrivit dagbok, om saker som fungerar och saker som fungerat mindre bra. Kanske skulle jag läsa lite litteratur i ämnet högfungerande autism - men jag orkar inte!

Visst är det så att andras lösningar kanske fungerar men vi har lagt Miss W:s utveckling på det psykiska och sociala planet i barnhabiliterintens händer och så stöttar vi till med lite aktiviteter som kan hjälpa henne vidare i sin utveckling. Vi har via LSS fått beviljat en kontaktperson åt Miss W, kanske kan den unga tjej som kom hit för en vecka sedan vara ytterligare en väg ut ur Miss W:s delvis självvalda ensamhet.

Vi hoppas att kontaktpersonen kan hjälpa till att bygga upp Miss W:s förtroende för tjejer. Eftersom Miss W hade svårt att finna sin plats i sin nya klass så känner hon att de flesta tjejer i hennes egen ålder inte är justa.

Trots några tuffa år, så känner vi ändå en strimma hopp, under veckan har Miss W för första gången på 2 år självmant tagit kontakt med en tjejkompis och gått hem till henne för att hänga där några timmar.

Vilken skillnad

Även om vi försöker hålla samma rutiner varje dag för frukost, påklädning, mediciner etc så var skillnaden påtaglig under morgonen idag.




Alla var uppe när jag körde till jobbet men det hade infunnit sig en stillhet som inte brukar finnas annars på morgonen. Miss W åt frukost och läste tidningen i lugn och ro. Miss C hade ätit frukost först av alla (som vanligt) och kom sedan på att hon ville spela ett TV-spel som vi hade plockat undan, så det plockades fram igen och sedan satt hon där hur lugn som helst.




Mr G intog ryggläge på soffan och tittade på när Miss C spelade.




Oavsett hur mycket rutiner man försöker ha så känns det ibland som ett organiserat kaos på morgonen, Miss C:s kontrollbehov som rör om kläder är framplockade och väskan packad är alltid närvarande och svarar man inte direkt så fortsätter hon att fråga tills man svarar. Vi har försökt hitta sätt att kupera hennes kontrollbehov men inte lyckats alls. Många är de gånger då vi försökt säga till henne att man behöver bara fråga en gång alt så får man själv ta ansvar för att kläderna finns framplockade eller att väskan är packad. Jodå jag vet att hon kanske inte har den förmågan, men vi måste ju ändå jobba mot att hon ska få hela eller delar av förmågan att strukturera hur hon ska klara av morgonen på egen hand.




Någon annan dag ska jag visa bilder på hur vi tänker oss att göra för att hjälpa henne på traven.


På en kurs på barnhabiliteringen fick vi ett fantastiskt förslag från en familj, de hade en frukostlåda i kylen, i den fanns allt man kunde behöva för att själv ta fram frukost.

Påsklov

Detta lovet har nog varit efterlängtat, inte för att varken Miss W eller Miss C säger så mycket om saken, det är väl egentligen mest Miss C som fällt kommentarer om lovet. Hon har ju under hela läsåret vägrat gå på fritids så nu har vi sagt upp platsen, då vill hon plötsligt gå dit när det är lov.

Miss C är dessutom inne i frigörelseperiod som heter duga. Hon vill bestämma allt själv och blir mycket sur om man säger att nä detta går inte idag. När man förklarar att du måste rätta dig efter oss vuxna så förstår hon inte varför.

Vi hoppas ju att denna trotsperiod eller vad vi nu ska kalla den snart är överstökad och att hon finner inre ro. Egentligen är det ju hon själv som mår sämst av konflikterna hon skapar.

Att kompromissa om saker och ting är inte något problem för oss men för Miss C är det allt eller inget som gäller.

Så skönt och befriande det är

när man får beröm av myndigheterna för hur man försöker lösa barnens svårigheter. Ibland är det små saker man gör och ibland är det stora saker man måste ta till för att komma framåt.


Både BUP och skolan berömmer oss för hur vi försöker stärka och motivera barnen att komma vidare och ändå tycker jag inte att vi gör några speciella saker. Det vi dock försöker få till framförallt för Miss W:s räkning är en känsla av att ha påverkansmöjligheter för hur hennes dagar ska se ut. Säger hon att idag klarar jag inte att gå till skolan försöker vi att inte pressa på att hon ska gå dit, däremot försöker vi se till att  hon gör ett eller kanske två ämnen hemma. Vi försöker få henne att göra de ämnen som kanske är lite svårare för henne, favoritämnena behöver hon få ha när hon är i skolan för de ämnena är nog en avkoppling för henne.


Men kanske är våra små försök att locka fram kreativiteten hos henne värda större uppmärksamhet. Jag har ju ett rum som kallas hobbyrummet, dit kan man gå och sätta sig, dra igång Spotify på hög volym och sedan kan man pyssla med lite av varje. Jag tror att småpyssel av varierande sort förlöser något hos Miss W och som dessutom håller svårigheterna stången just den stunden hon pysslar. Sedan har hon ju fått mindfullness målarböcker för vuxna, de ligger nästan alltid framme ihop med plåtburken med akvarellpennorna. Det är ju ingalunda gratis att bygga upp en "bank" av saker man kan använda för olika pyssel men i slutändan är det kanske värt varenda krona det har kostat i inköp.

Hur får man en motsträvig tonåring att förstå?

Om man har mycket ångest och lite förmåga att jobba med det som skapar ångesten så kanske man behöver medicin. För att medicinen ska fungera måste man ta den regelbundet och i förskriven dos.


Man kan alltså inte ta den när man känner för det och tro att det räcker med att ta den någon gång i veckan, ibland tar man full dos och ibland så är det jobbigt att dela medicinen så då tar man mindre.


Hur förklarar man då för en tonåring att om du ska vara medicinfri måste du jobba med dig själv och din ångest. Du kan inte krypa ner i sängen och dra tyngdtäcket på dig och tro att det är lösningen.


Om du väljer att ta medicin, ska du ta den dos som läkaren har sagt, du ska ta den varje dag och du ska absolut inte sluta när du börjar må lite bättre för då hamnar du i rutschkannan neråt igen.


Alla dessa saker tycks vara ett svårt mysterium att lösa, eller kanske är det att skapa bra rutiner för att fixa det. Men det handlar inte bara om att skapa rutinerna utan även hur man upprätthåller den rutinen.

Ett litet genombrott

Miss W har bara fritidsaktiviteter på helgerna, mest beroende på att skolan tar så mycket ork för henne.


I helgen ville jag utföra ett ärende medan hon var borta på sin aktivitet, vanligtvis sitter jag på en bänk och kollar på vad hon gör. Först så fick jag inte åka iväg, sedan så kanske om jag bara satt kvar och lyssnade på vad de skulle göra = översätta till hennes sätt att uppfatta instruktionen. Men sedan visade det sig att de var inte så många på hennes fritidsaktivitet så då fick jag lov att köra iväg.


Att komma till detta läge har varit otroligt viktigt för mig, det är ett första litet steg mot att bli mer självständig.


Om detta kommer att hålla i sig går ju inte att veta men för Miss W:s skulle hoppas jag på att varje liten positiv sak leder till en ökad självkänsla och ett bättre självförtroende.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

det är nog den absolut bästa beskrivningen av hur starten på veckan har varit. Söndagen var ju som sagts bra, måndag och tisdag har inte varit alls bra.

Jobbigt att komma iväg till skolan, bottenlöst trött när hon kommer hem. Fruktansvärt humör. Vill inte gå och lägga sig på kvällen.

Vilken tur att hon inte har läxor i alla fall.

Ett eget initiativ eller kanske det var två

I vanliga fall när Miss C har kompisar hemma och det blir höga ljudnivåer och mycket stim så har jag styrt upp saker och ting för Miss W men igår gjorde jag inte det.


Jag satt i vårt pysselrum, ja vi har ett sådant, när Miss W kommer ner dit och börjar plocka fram saker för att göra julkort, wow, jag behövde inte sätta igång henne, hon gjorde två kort sedan var hon nöjd och gick upp till sitt rum igen.


På kvällen satt vi och tittade på TV fick hon för sig att göra ett armband av memory wire, så hon plockade fram lådan med smyckessakerna och började på ett armband, hon provade dessutom själv på att använda verktygen och böja vajern innan hon började pärla.


Nu hoppas jag att detta håller i sig, jag har ju jobbat hårt med att få igång  henne vid olika tillfällen, hon är kreativ men får sällan utlopp för sin kreativitet för hon tror sig inte kunna.


Om jag ska vara ärlig så har jag en plan vad pärlandet ska leda till men det har jag inte berättat för henne ännu.

Ett genombrott

Under veckan som gått har vi nått ett genombrott om framtida skolgång för Miss W, det har ingalunda varit lätt att diskutera denna fråga. Efter ett utvecklingssamtal i veckan föll alla pusselbitar på plats och Miss W kunde acceptera att gå kvar i grundskolan ett år till.

Miss W är kunde lika gärna vara av årgång 01 som en 00 och vi tyckte att hon skulle få gå kvar på dagis ett år till för att hon inte var mogen för skolstart. Nä det tyckte inte dagis, tro tusan det, de hade brist på förskoleplatser så de ville bara att hon skulle gå över till förskoleklass så fort det gick.

Frågan är om någon tänkte i termerna att hon inte var mogen nog med tanke på att hon är född mellan jul och nyår. Hon lekte mest med tjejerna som var ett år yngre än henne, hon hade ingen naturlig plats bland tjejerna i sin egen ålderskull, de flesta var födda tidigt på våren.

Miss W var en tyst snäll tjej som inte ställde till med något, om det var något som inte fungerade så var det oviljan att prova nya saker, kanske borde förskolans team med specialister jobbat lite med henne för att se om hon hade någon bakomliggande orsak till detta, men nej då, hon var bara blyg och försiktig.

Skoldag igen

då svarar Miss C när jag väcker henne att jag vill inte gå i skolan idag. Hm..... det händer ju väldigt sällan att hon är sisten ur sängen på morgonen. Hon svarade och somnade om på direkten.


Svaret gav faktiskt lite dåliga vibbar med tanke på att Miss W har många sådana morgnar och har haft det i princip hela högstadietiden.


Samtidigt vet jag att Miss C tycker om att vara i skolan, där finns kompisarna och dom är viktiga för henne. Vi hoppas ju på att den här skolformen som Miss C går i ska fungera mellanstadietiden ut. Att vi måste fundera på något annat inför högstadiet är ju en annan sak.


Kanske måste även Miss C gå i en liten studiegrupp när det blir så dags med högstadiet, kanske mest för att det blir många förändringar på en och samma gång. Jag kan redan se bilden framför mig när Miss C kommer till biologilektionen med historieboken i högsta hugg t ex, kanske kommer hon att fixa att gå emellan klassrummen men frågan är om hon har alla prylar med sig.